Riksbanken sänker räntan till 1,5 procent. Där tycker majoriteten i Riksbanksledningen att den ska stanna en bit in på nästa år. Som vanligt reserverade sig Lars E.O. Svensson och Karolina Ekholm mot beslutet. De ville sänka till 1,25 procent och fortsätta nedåt senare i år.

Riksbankens motiv att sänka räntan var de väntade: Svag utveckling i euroområdet som dämpar svensk export. Avvaktande hushåll och företag, vilket håller tillbaka konsumtionen och investeringarna. Riksbanken räknar med att Sverige ekonomi växer med blygsamma 0,7 procent i år och med 2,1 procent nästa år. Arbetslösheten spås stiga till 7,7 procent samtidigt som inflationen ligger lågt; 1,4 procent i år och på 1,9 procent nästa år. Just denna kombination – stigande arbetslöshet och en inflation som skjuter under målet på 2 procent – ger tveklöst en del tyngd åt de båda reservanternas åsikt om att räntan borde sänkas mer. För om analysen visar att en lägre ränta inte riskerar inflationsmålet, bör väl Riksbanken utnyttja det utrymme som finns för att bromsa uppgången i arbetslösheten. Allt annat vore konstigt. Därför räknar jag med att även majoriteten kommer att gå med på ytterligare sänkningar framöver. Det lär med andra ord komma mer av dagens vara framöver.

I går var jag på ett seminarium om bostadsförsörjningen som Länsstyrelsen i Stockholms län arrangerade. En rad experter och myndighetspersoner gav sin syn på varför det byggs så få bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet. Allt från höga produktionskostnader, tröga planprocesser, överklaganden, skatteobalanser och finansieringssvårigheter lyftes fram med hjälp av statistik och enkäter. Ja, allt utom det onämnbara. Det som alla vet är det verkliga problemet till att hyresrätten sakta med säkert håller på att fasas ut ur det svenska bostadsbeståndet. Det är minst sagt märkligt att vi fortfarande på 2000-talet låter ett särintresse styra agenda så till den milda grad att ingen ens vågar nämna hyressättningssystemet (oups, det bara slapp ur mig, förlåt) när problemen på bostadsmarknaden diskuteras.

På torsdag får vi veta vad Riksbanksledningen fattade för beslut under onsdagen. Blir det en sänkning med 0,25 procentenheter eller lämnas räntan på nuvarande 1,75 procent? Som jag har skrivit i ett tidigare blogginlägg, pekar all statistik på att Riksbanken borde sänka. Sedan dess har det tillkommit ytterligare statistik som bekräftar den synen. Jag tänker framför allt på fredagens statistik från Arbetsförmedlingen som visade att 6700 personer varslades under januari. I januari 2011 var motsvarande siffra 2600 personer. Det visar tydligt att läget på arbetsmarknaden har förvärrats betydligt. Om hökarna i Riksbanksledningen vägrat se försvagningen i ekonomin tidigare, borde detta få dem att fundera. Men det är långtifrån säkert. Det senaste årets agerande tyder på motsatsen.

Det enda positiva som hänt, och som möjligen skulle kunna användas som argument för en vänta-och-se-strategi, är ECB:s kraftfulla stöd till eurozonens banker i form av treåriga lån i obegränsade mängder. Det har, åtminstone för stunden, stabiliserat läget på de finansiella marknaderna. Personligen tycker jag att det är ett dåligt argument. Vi vet ju alla att tillväxtutsikterna för valutaunionen, trots ECB:s agerande, är extremt bleka och att de långsiktiga lösningarna lyser med sin frånvaro (läs med här). Ska Riksbanken klara sitt penningpolitiska uppdrag med hedern i behåll, är det bara en sänkning som gäller.

Insikten om att vi måste samverka för att kunna utveckla våra städer är egentligen inte gammal. Vi började se de första försöken på 80- och början av 90-talet när externa köpcentrum började byggas utanför städerna. Det var handelns problem i stadskärnan, till följd av dessa externcentrum, som skapade en krismedvetenhet som fick till följd att man tvingades utveckla stadskärnan. Nu har det gått några decennier och många av våra städer har genomgått utvecklingsprocesser av mer eller mindre omfattande karaktär. Men fortfarande återstår mycket arbete.
När vi jobbar med stadsutveckling idag så möts vi sällan av argument mot att utveckla staden, oftast är fråga istället hur man ska agera för att kunna utveckla den. Jag är ändå förbluffad av hur svårt det är för denna insikt att få fäste.
Den amerikansk/kanadensiska arkitekten och debattören Jane Jacobs skrev i början av 60-talet om detta. Hon skrev om frustrationen kring de felsatsningar som gjordes i planeringen av de amerikanska städerna under 50- och 60-talen, vilket i flera fall ledde till stadskärnors död. Hon raljerade med den tidens stadsplanerare, och vi kan fundera över om hennes åsikter inte passar lika bra idag. Hon skrev att stadsplanerarna ”ännu inte brutit med den skenbara tryggheten hos önsketänkande, vidskepelse, förenklingar och symboler, och de har ännu inte gett sig av på äventyret att undersöka den verkliga världen.”

Men hon kunde säkert inte ana att vi 50 år senare fortfarande känner samma frustration över stadsplaneringen i många svenska städer. Kunskapen och förståelsen för ämnesområdet orts- och stadsutveckling måste öka.