Det unika sitter inte i storleken

Idag pratas det alltmer om vetskapen att en övervägande del av Sveriges kommuner inte växer. För många kommuner är det en realitet att drömmen om en växande befolkning aldrig kommer att bli verklighet. Ändå kämpar många emot och har svårt att förhålla sig både till den egna statistiken och till forskningen i stort. Och det är kanske inte så konstigt att förstå, hur kommunicerar man nedgång om man är kommunpolitiker och vill bli omvald?

Det gäller att hitta möjligheterna, en helhetsbild och ha rätt fokus. Gamla tider kommer inte tillbaka. Det gamla bruket återuppstår inte, lanthandeln kommer inte se en renässans, inget kommer bli som det var. Åtminstone inte på samma sätt.

Våra vanor, förutsättningar och förväntningar ändras över tiden. Det ser vi på de branscher som finns i våra orter, städer och andra centrumbildningar. Handeln omstrukturerar, intresset för tjänster och service ökar. Och vi går oftare på kaféer och restauranger. Kultur och sociala mötesplatser bli allt viktigare. Vilka orter och städer gynnas mest av denna utveckling? Stora städer eller mindre orter?

En positiv utveckling kommer inte av sig självt. Den är en följd av många samspelande faktorer och målmedvetet arbete. Möjligtvis att den större staden har lättare att fånga upp nya företeelser och etableringar. Men betydelsen av den enskilda händelsen bli större för den mindre orten. En eldsjäl och en entreprenör får större betydelse och blir mer synlig på en mindre plats. Men då måste manegen krattas och förutsättningarna skapas för att spännande saker ska hända. Nätverken och en god samverkan är viktiga inte minst på den mindre orten.

Många mindre orter har utarmats när handeln försvunnit och inte ersatts med annan verksamhet. Det är här de växande branscherna kommer in. Besöksnäringen kan vara en möjlighet. Kvällsekonomin, det vill säga alla verksamheter som har mest folk kvällar och nätter, växer ju. De kanske behöver hitta sin form på mindre orter bara. Det kan vara bibliotek som inrymmer café och restaurang, eller skola som också har konsert- och mötessal. Multifunktionella lokaler och verksamheter alltså.

Kan det vara så att den omdiskuterade urbana normen även lägger sordin på idékläckandet? Att vi jämför för mycket med staden även här? Att stadens utbud blir normen? Och att vi därmed glömmer bort att lägga till den mindre ortens kvaliteter när vi tänker möjligheter? De unika kvaliteter som alla platser har måste bli grogrunden för erbjudandet, både till besökare och till invånarna. De branscher som växer är en möjlighet för alla platser, orter och städer.

Tomas Kruth, expert stadsutveckling

Regeringen backar om kritiserad solenergiskatt?

Kritiken var hård och rättvis när regeringen införde skatt på solenergi som innebär att juridiska personer, med mer än 255 kW solceller, måste betala energiskatt för den el de inte längre köper när de tillverkar egen solel.

Bland annat så skrev flera av Sveriges största fastighetsägare gemensamt att de nya skattereglerna är ”ett dråpslag mot solenergi” . Vidare skriver de att om en fjärdedel av landets befintliga, södervända tak användes, skulle 10 procent av landets elförsörjning komma från solen. Idag kommer endast en tusendel av vårt elbehov från solen.3962985-solar-panel

Även Familjebostäders miljöchef är kritisk och säger följande

– Vi kan inte satsa mer på solcellsanläggningar eftersom vi inte kommer att kunna få någon lönsamhet i det i och med att skatten införs. Att vi inte längre kan satsa på förnyelsebar el innebär även att vi inte kan uppnå de energikrav som ställs på oss och inte heller våra miljömål, säger Helena Ulfsparre, miljöchef hos Familjebostäder i Stockholm.

Regeringen verkar nu ha insett sitt klavertramp. I ett svar på SvD skriver man

Regeringen ser över förutsättningarna för att inom skattesystemet införa ett särskilt stöd till sådan solcellsel som produceras och förbrukas bakom en och samma anslutningspunkt eller på en och samma fastighet, och där den elektriska kraften är skattepliktig med anledning av att den produceras i en anläggning som ensam eller tillsammans med andra anläggningar överstiger de införda effektgränserna.

Det är en välkommen insikt att regeringen nu inser att de inte tänkt hela vägen när de införde de nya reglerna. Jag kan dock inte låta bli att förundras över två saker

  1. Varför lyssnade man inte på remissinstanserna (bland annat Fastighetsägarna) som tydligt varnade för detta? (Särskilt när regeringens egna promemoria från 2016 utrett att det inte låg något hinder i stadstödsreglerna och när den tillverkande industrin redan åtnjuter en skatterabatt på egentillverkad energi)
  2. Varför utreder man nu ett nytt särskilt stöd för att släta över klavertrampet framför att rätta till det olyckliga införandet av skatt?

Det rimliga vore ju att rätta till själva felet så att fastighetsägare behandlas på samma sätt som den tillverkande industrin. Att ändra så att effektgränsen 255 kW gäller per anläggning och inte per juridisk person är ett bra första steg och det steget bör tas snarast om regeringen verkligen vill se en ökad andel solenergi.

 

 

Armkrok – det nya samverkan?

Årets genombrottsfråga inom fastighets- och stadsutvecklingsområdet som är de bostadssociala perspektiven och socialt hållbar stad. Frågan adresseras i flera aspekter. Genom segregationen, att klyftorna mellan olika stadsdelar ökar, att efterfrågan inte är det samma som behov när det gäller nybyggnation och bostadskris mm. Det är en välkommen utveckling att allt fler ser vilken verklighet som bostadspolitiken faktiskt har att navigera i. Är kartan felritad är det knappast lätt att hitta rätt. Trygghetsfrågor i synnerhet i socioekonomiskt svaga områden uppmärksammades också i flertalet partiledares tal.

På temat social hållbarhet fick jag möjlighet att lyssna till Byggvestas amerikanska ägare Laurie McDonald Jonsson och höra hennes inspirerande berättelse om sina möten med Rinkebyborna och om hur hon nu tar Malmösuccén Yalla trappan till Rinkeby genom Yalla Rinkeby .  Detta är ett gott exempel på hur fastighetsägande är samhällsbyggande. Lika imponerad blir jag inte när politiker (på båda sidor om blockgränsen) pratar om privata företags sociala initiativ som något som (enkom) görs av behjärtansvärda skäl. Fastighetsägande är en näringsverksamhet, att hyresgästerna har sysselsättning och en stadsdel mår väl är bra för affären. Att insatser som främjar detta också har behjärtansvärda effekter, det är snarare en bonus.

Avslutningsvis verkar armkrok vara det nya samverka. Kanske kan detta tolkas som samverkan är ett handslag som man släpper, medan armkrok håller man kvar. Vem vet?

 

Det finns en sak hela branschen har gemensamt

Hemkommen från Almedalen sitter jag och summerar mina intryck. Som alltid är det många intryck med alla intressanta seminarier man antingen deltar i eller besöker.

För min del är det alla de spontana eller planerade samtal som sker på Visbys kullerstensgator, innan och efter olika seminarium eller på olika mingel som är mest givande.

I år försökte jag att i nästan alla samtal jag hade med personer i branschen fråga om de hade problem att behålla och hitta kompetens. I princip alla svarade, utan att tveka, ja. Det spelade ingen roll om personen representerade en stor fastighetsägare, liten fastighetsägare, privat eller offentlig fastighetsägare, kommunens plan- och exploateringskontor, entreprenörer, konsultfirmor eller myndighet.

”-Ja, vi har svårt att hitta rätt personer”

Detta är något som förenar samhällsbyggnadsbranschen. Alla aktörer verkar ha en utmaning i att hitta folk. Det görs mycket som är bra. Men vi som är i branschen måste intensifiera våra ansträngningar för att

  • locka folk till vår bransch genom att visa på hur rolig, utmanande och viktig branschen är
  • ta till vara den möjlighet som tillströmningen av nyanlända ger
  • påverka politiken så att fler utbildningsplatser skapas för att säkra branschens kompetensbehov

Det är ren självbevarelsedrift. För vad är alternativet?

Almedalen – en stilla förhoppning

Årets Almedalsvecka står för dörren och det känns lite ovant. I år har jag nämligen valt att i stället för till Visby resa i rakt motsatt väderstreck, till Göteborg och Partille Cup i handboll. Det är inget statement i dessa antietablissemangstider och nästa år blir det Almedalen igen.

Den planerade frånvaron har naturligtvis inte hindrat mig från att botanisera i det officiella programmet. Intresset för bostadsrelaterade frågor består och jag noterar att den sociala bostadspolitiken lyfts fram i några seminarier. I beskrivningarna målas alltjämt upp en tänkt konfliktlinje mellan ”social housing” och ”den svenska modellen”. Fortsätt läsa Almedalen – en stilla förhoppning

Elefanten kvar i rummet

Häromdagen lanserade den rödgröna regeringen sitt förslag till lösning på bostadskrisen. Det föregicks av att Alliansen valde att lämna bostadssamtalen eftersom regeringen inte var villig att gå tillräckligt långt. Dessvärre verkar det vid en närmare granskning saknas mod och vilja att på allvar ta tag i bostadskrisen från såväl höger som vänster sida. De rödgrönas bostadspolitiska förslag med bland annat förenklingar av byggregler, en frysning av presumtionshyresnivåer och ett tillfälligt slopat tak på uppskov vid bostadsförsäljning, är långt ifrån tillräckligt för att lösa bostadskrisen. Det gäller även Allianspartiernas förslag med fokus på bullerregler, överklaganden och möjligheten att hyra ut privatbostäder. Många av förslagen är i sig är visserligen goda, men den gigantiska elefanten (hyresregleringen) står fortfarande orörd mitt i rummet medan vi alla går runt och undrar varför det är så trångt.

Kort sagt blev resultatet av de bostadspolitiska samtalen en tummetott. Ingen överenskommelse utan en rad förslag där många är av kosmetisk karaktär. Fokus är helt på bostadsbyggande samtidigt som problemet främst ligger i den låga rörligheten på bostadsmarknaden, det vill säga i det bestånd som redan är på plats. Det kan inte byggas bort. Vi har ett system av skatter och regleringar som skapar inlåsningseffekter och leder till ett ineffektivt nyttjande av boendeyta. Även med den nyproduktion som är idag så utgör det bara en bråkdel, någon enstaka procent, av den totala bostadsmarknaden. Ska vi lösa bostadskrisen måste vi öka rörligheten och få hela marknaden att fungera avsevärt mycket bättre.

Jag tror inte att jag behöver rabbla upp alla de institutioner, som exempelvis Boverket och OECD, som har konstaterat att just den låga rörligheten på bostadsmarknaden är ett tillväxtproblem för Sverige. Det är ett väl känt faktum som många politiker gärna blundar för. Anledningen är att det krävs omfattande reformer för att lösa upp knutarna och skapa incitament för människor att flytta oftare. I mitt drömscenario är inte ett förstahandskontrakt att likställa med en lottovinst. Snarare är det en självklarhet att du, efter önskemål, behov och förmåga, utan problem kan flytta från en stad till en annan, eller från en storlek och kvalitet på hyresrätt till en annan. Så fungerar det i många av våra grannländers huvudstäder. I Stockholm har man däremot justerat upp den förväntade kötiden för ett förstahandskontrakt till 13 år.

Ska vi få en bättre fungerande bostadsmarknad räcker det inte att enbart förenkla förutsättningarna för byggande. Vi måste också stimulera en ökad rörlighet. För att lyfta det perspektivet arrangerar vi under årets Almedalsvecka ett seminarium om rörligheten på bostadsmarknaden. För att ytterligare skapa uppmärksamhet så bjuder vi in politiker, meningsmotståndare, media och branschfolk till bostadsyoga för ökad rörlighet. Jag tror att en övning som öppnar sinnet och löser upp gamla knutar är precis vad den stela bostadsmarknaden behöver. Vi måste våga röra oss utanför det givna ramverket och bryta konsensus. Vi befinner oss i kris, men när lösningarna presenteras är en av de viktigaste frågorna inte ens med. Det är beklämmande att våra politiker är så fokuserade på valstrategi att de blundar för verkligheten och fortsätter trängas runt elefanten.

symbol_rorlighet_LIGGANDE

 

Content is king – också i bostadspolitiken

Tänk er den hypotetiska situationen att svenska skolresultat år efter år halkar efter vid en internationell jämförelse. En utmaning har utvecklats till en kris i den mediala rapporteringen och mot politiken riktas uppmaningar om att visa dådkraft. Både regering och opposition förefaller se behovet av att göra något och de bestämmer sig för att försöka agera gemensamt. Med blocköverskridande samtal – en beprövad lösning – ska svåra men nödvändiga beslut kunna fattas så att kunskapsnivån kan höjas, skolan rusta alla unga för framtiden och Sverige göras till ett utbildningspolitiskt föregångsland.

Sagt och gjort, samtalen påbörjas och efter fyra månader meddelas att man inte kan komma överens. Men med förslag om fler skrivböcker till eleverna, utbytta skolbänkar, upprustade skolgårdar och ambulerande teaterföreställningar i aulorna finns det verkningsfulla förslag från båda sidor att jobba vidare med.

Liknelsen borde kännas hisnande, men i dag är det tveksamt om den gör det. Alla partier vittnar om en förståelse för vilka samhällsutmaningar som följer av bostadskrisen. Fortsätt läsa Content is king – också i bostadspolitiken

Undantag i PBL vid tillströmning av asylsökande

 

Regeringen föreslår i en promemoria att det ska finnas en möjlighet i Plan- och bygglagen (PBL) för regeringen att meddela föreskrifter om undantag från vissa bestämmelser i PBL. Detta för att boenden för asylsökande snabbt ska kunna anordnas under begränsad tid.

Det här är precis det vi ropade efter i vår debattartikel i Dagens Samhälle tidigare i år. Det är glädjande att regeringen nu äntligen verkar ha fått upp ångan efter att ha inlett mandatperioden med verkningslös, problematisk och svårgenomförd symbolpolitik inom bostadspolitiken.

Fortsätt läsa Undantag i PBL vid tillströmning av asylsökande

Riksbankens inspel i bostadssamtalen

I går presenterades Riksbankens sin första stabilitetsrapport för i år. Som vanligt genomsyras rapporten av oro för hushållens skulder och utvecklingen på bostadsmarknaden. Det framgår med all önskvärd tydlighet att Riksbanken är långt ifrån nöjd med de åtgärder (bolånetak och amorteringskrav) som hittills införts. Fortsätt läsa Riksbankens inspel i bostadssamtalen