Lekfullhet bygger staden

Om du tänker på en spännande stad, vilken tänker du på då?  En framgångsrik ort eller stad har tydliga och synliga kvaliteter, det håller nog alla med om. Det kan vara goda boendemöjligheter, vacker stadsmiljö, bra läge eller ett inkluderande och intressant socialt klimat. Jag tänker på platser med identitet och karaktär som de som bor där kan bygga sin identitet och tillhörighet utifrån. Platser man vill bo på och jobba tillsammans med andra, helt enkelt.

Vad som är gemensamt för dessa platser där man trivs är att de har skaffat sig många kompisar. Särskilt två kompisar är viktiga, kulturen och arkitekturen. En framgångsrik stad går armkrok med dessa spännande och dynamiska kompisar. På dessa platser leker man roliga lekar tillsammans. I dessa kompisars spår blir också spåren av stadens historia, tradition och sociala kultur tydliga. Ingen ifrågasätter heller att de har med sig kulturbyggnader och konst i sin leksakslåda, som de likt lego placerar, vårdar och utvecklar i staden. Här händer det dessutom spännande saker som ingen riktigt räknat med skulle hända. Och alla känner sig välkomna.

De platser som har fått för sig att det blir mycket enklare att lämna kulturen och arkitekturen hemma ser lite annorlunda ut efter ett tag. Här har husen börjat ser rätt likadana ut. Lika höga, lika fyrkantiga och oftast i samma färg, gråbeige. Och kulturyttringar såsom konst och statyer lyser med sin frånvaro. Stadens kulturarv behöver vara synligt i gaturummet. Något måste vara bära fram stadens identitet.  Det blir idéfattigt om man bara leker med sig själv och ingen annan får vara med. Det finns liksom ingen som skapar genuin konst med kopplingar till platsens identitet om inte kompisarna kulturen och arkitekturen är där med sina penslar och verktyg och fixar.

För många kan dock dessa kompisar vara lite jobbiga, lite obekväma och ibland lite omständliga. Man får ju inte riktigt göra som man själv vill. Vill man inte leka med andra så hittar man ju heller inte på några nya lekar. Det blir liksom långtråkigt till slut och en dag sitter man sannolikt ensam kvar i sandlådan.

2016-04-19-20-36-55Vilken stad tänker jag på då? Hm, det beror lite på var jag befinner mig för dagen. Där jag upplever att kultur, arkitektur och ett öppet sinne går hand i hand, där trivs jag, oavsett plats. Och ännu bättre blir det om solen skiner.  

 

Subventioners dilemma

Att det råder delade meningar om nuvarande regerings bostadspolitiska satsning investeringsstöd kan inte vara en nyhet för många. Vi på Fastighetsägarna, och många fler, är kritiska till subventioner till företag som politiskt verktyg för att öka byggandet. Det är dock inte huruvida subventioner är ett bra verktyg eller ej detta inlägg ska handla om. Fortsätt läsa Subventioners dilemma

Onödigt uppdrag till Boverket

Boverket har fått i uppdrag att se över kontrollen av serietillverkade hus.

Det kan ju låta som en bra sak att Boverket får detta i uppdrag. Men läser man vad uppdraget går ut på ska det inte behövas ett sådant uppdrag. Jag menar att uppdragets målbild är precis så det ska vara. Redan idag. Fortsätt läsa Onödigt uppdrag till Boverket

I minushyrans värld

Idag kom Riksbanken med ett nytt räntebesked. Det innehöll inga överraskningar. Reporäntan ligger still på – 0,5 procent och det dröjer en bra bit in på nästa år innan det är dags för en första höjning, enligt Riksbankens prognos. Obligationsköpen fortsätter också enligt tidigare plan. Och som vanligt betonade Riksbanken att den har beredskap att göra mer om det skulle behövas.

För den som är intresserad av de hyresrättens framtid finns det dock anledning att dröja lite vid Riksbanken prognoser över utvecklingen av inflation och löner. Fortsätt läsa I minushyrans värld

Frihamnsmodellen i Göteborg leder till färre nybyggen

Bostadsfrågan är hetare än någonsin. De bostadspolitiska samtalen bröt förvisso ihop kring midsommar, vilket innebär att partierna behöver utveckla sin egen politik. Vi hoppas att det kommer att innebära nya förslag i riksdagen och inför valrörelsen. Fortsätt läsa Frihamnsmodellen i Göteborg leder till färre nybyggen

Det unika sitter inte i storleken

Idag pratas det alltmer om vetskapen att en övervägande del av Sveriges kommuner inte växer. För många kommuner är det en realitet att drömmen om en växande befolkning aldrig kommer att bli verklighet. Ändå kämpar många emot och har svårt att förhålla sig både till den egna statistiken och till forskningen i stort. Och det är kanske inte så konstigt att förstå, hur kommunicerar man nedgång om man är kommunpolitiker och vill bli omvald?

Det gäller att hitta möjligheterna, en helhetsbild och ha rätt fokus. Gamla tider kommer inte tillbaka. Det gamla bruket återuppstår inte, lanthandeln kommer inte se en renässans, inget kommer bli som det var. Åtminstone inte på samma sätt.

Våra vanor, förutsättningar och förväntningar ändras över tiden. Det ser vi på de branscher som finns i våra orter, städer och andra centrumbildningar. Handeln omstrukturerar, intresset för tjänster och service ökar. Och vi går oftare på kaféer och restauranger. Kultur och sociala mötesplatser bli allt viktigare. Vilka orter och städer gynnas mest av denna utveckling? Stora städer eller mindre orter?

En positiv utveckling kommer inte av sig självt. Den är en följd av många samspelande faktorer och målmedvetet arbete. Möjligtvis att den större staden har lättare att fånga upp nya företeelser och etableringar. Men betydelsen av den enskilda händelsen bli större för den mindre orten. En eldsjäl och en entreprenör får större betydelse och blir mer synlig på en mindre plats. Men då måste manegen krattas och förutsättningarna skapas för att spännande saker ska hända. Nätverken och en god samverkan är viktiga inte minst på den mindre orten.

Många mindre orter har utarmats när handeln försvunnit och inte ersatts med annan verksamhet. Det är här de växande branscherna kommer in. Besöksnäringen kan vara en möjlighet. Kvällsekonomin, det vill säga alla verksamheter som har mest folk kvällar och nätter, växer ju. De kanske behöver hitta sin form på mindre orter bara. Det kan vara bibliotek som inrymmer café och restaurang, eller skola som också har konsert- och mötessal. Multifunktionella lokaler och verksamheter alltså.

Kan det vara så att den omdiskuterade urbana normen även lägger sordin på idékläckandet? Att vi jämför för mycket med staden även här? Att stadens utbud blir normen? Och att vi därmed glömmer bort att lägga till den mindre ortens kvaliteter när vi tänker möjligheter? De unika kvaliteter som alla platser har måste bli grogrunden för erbjudandet, både till besökare och till invånarna. De branscher som växer är en möjlighet för alla platser, orter och städer.

Tomas Kruth, expert stadsutveckling

Regeringen backar om kritiserad solenergiskatt?

Kritiken var hård och rättvis när regeringen införde skatt på solenergi som innebär att juridiska personer, med mer än 255 kW solceller, måste betala energiskatt för den el de inte längre köper när de tillverkar egen solel.

Bland annat så skrev flera av Sveriges största fastighetsägare gemensamt att de nya skattereglerna är ”ett dråpslag mot solenergi” . Vidare skriver de att om en fjärdedel av landets befintliga, södervända tak användes, skulle 10 procent av landets elförsörjning komma från solen. Idag kommer endast en tusendel av vårt elbehov från solen.3962985-solar-panel

Även Familjebostäders miljöchef är kritisk och säger följande

– Vi kan inte satsa mer på solcellsanläggningar eftersom vi inte kommer att kunna få någon lönsamhet i det i och med att skatten införs. Att vi inte längre kan satsa på förnyelsebar el innebär även att vi inte kan uppnå de energikrav som ställs på oss och inte heller våra miljömål, säger Helena Ulfsparre, miljöchef hos Familjebostäder i Stockholm.

Regeringen verkar nu ha insett sitt klavertramp. I ett svar på SvD skriver man

Regeringen ser över förutsättningarna för att inom skattesystemet införa ett särskilt stöd till sådan solcellsel som produceras och förbrukas bakom en och samma anslutningspunkt eller på en och samma fastighet, och där den elektriska kraften är skattepliktig med anledning av att den produceras i en anläggning som ensam eller tillsammans med andra anläggningar överstiger de införda effektgränserna.

Det är en välkommen insikt att regeringen nu inser att de inte tänkt hela vägen när de införde de nya reglerna. Jag kan dock inte låta bli att förundras över två saker

  1. Varför lyssnade man inte på remissinstanserna (bland annat Fastighetsägarna) som tydligt varnade för detta? (Särskilt när regeringens egna promemoria från 2016 utrett att det inte låg något hinder i stadstödsreglerna och när den tillverkande industrin redan åtnjuter en skatterabatt på egentillverkad energi)
  2. Varför utreder man nu ett nytt särskilt stöd för att släta över klavertrampet framför att rätta till det olyckliga införandet av skatt?

Det rimliga vore ju att rätta till själva felet så att fastighetsägare behandlas på samma sätt som den tillverkande industrin. Att ändra så att effektgränsen 255 kW gäller per anläggning och inte per juridisk person är ett bra första steg och det steget bör tas snarast om regeringen verkligen vill se en ökad andel solenergi.

 

 

Armkrok – det nya samverkan?

Årets genombrottsfråga inom fastighets- och stadsutvecklingsområdet som är de bostadssociala perspektiven och socialt hållbar stad. Frågan adresseras i flera aspekter. Genom segregationen, att klyftorna mellan olika stadsdelar ökar, att efterfrågan inte är det samma som behov när det gäller nybyggnation och bostadskris mm. Det är en välkommen utveckling att allt fler ser vilken verklighet som bostadspolitiken faktiskt har att navigera i. Är kartan felritad är det knappast lätt att hitta rätt. Trygghetsfrågor i synnerhet i socioekonomiskt svaga områden uppmärksammades också i flertalet partiledares tal.

På temat social hållbarhet fick jag möjlighet att lyssna till Byggvestas amerikanska ägare Laurie McDonald Jonsson och höra hennes inspirerande berättelse om sina möten med Rinkebyborna och om hur hon nu tar Malmösuccén Yalla trappan till Rinkeby genom Yalla Rinkeby .  Detta är ett gott exempel på hur fastighetsägande är samhällsbyggande. Lika imponerad blir jag inte när politiker (på båda sidor om blockgränsen) pratar om privata företags sociala initiativ som något som (enkom) görs av behjärtansvärda skäl. Fastighetsägande är en näringsverksamhet, att hyresgästerna har sysselsättning och en stadsdel mår väl är bra för affären. Att insatser som främjar detta också har behjärtansvärda effekter, det är snarare en bonus.

Avslutningsvis verkar armkrok vara det nya samverka. Kanske kan detta tolkas som samverkan är ett handslag som man släpper, medan armkrok håller man kvar. Vem vet?

 

Det finns en sak hela branschen har gemensamt

Hemkommen från Almedalen sitter jag och summerar mina intryck. Som alltid är det många intryck med alla intressanta seminarier man antingen deltar i eller besöker.

För min del är det alla de spontana eller planerade samtal som sker på Visbys kullerstensgator, innan och efter olika seminarium eller på olika mingel som är mest givande.

I år försökte jag att i nästan alla samtal jag hade med personer i branschen fråga om de hade problem att behålla och hitta kompetens. I princip alla svarade, utan att tveka, ja. Det spelade ingen roll om personen representerade en stor fastighetsägare, liten fastighetsägare, privat eller offentlig fastighetsägare, kommunens plan- och exploateringskontor, entreprenörer, konsultfirmor eller myndighet.

”-Ja, vi har svårt att hitta rätt personer”

Detta är något som förenar samhällsbyggnadsbranschen. Alla aktörer verkar ha en utmaning i att hitta folk. Det görs mycket som är bra. Men vi som är i branschen måste intensifiera våra ansträngningar för att

  • locka folk till vår bransch genom att visa på hur rolig, utmanande och viktig branschen är
  • ta till vara den möjlighet som tillströmningen av nyanlända ger
  • påverka politiken så att fler utbildningsplatser skapas för att säkra branschens kompetensbehov

Det är ren självbevarelsedrift. För vad är alternativet?