Att spara eller inte spara…

Jag har precis kommit hem efter några intensiva dagar i Visby. Bland de nästan 1 400 olika evenemang som erbjuds besökaren under Almedalsveckan valde jag ut ett drygt tiotal seminarier som handlade om ekonomin och arbetsmarknaden. Oron för hanteringen av skuldutvecklingen i Europa var ett genomgående tema.  Och det är uppenbart att man kan tycka rätt olika om vad som bör göras.

I den ena ringhörnan befinner sig de ekonomer som är riktigt oroade för de omfattande sparpaket som flera regeringar i Europa nu lanserar. Dessa paket kommer vid en tidpunkt där såväl privatpersoner som företag redan sparar för fullt. Om även staterna ska börja spara kommer återhämtningen att knäckas. Då viker tillväxten ned igen. Följden blir, tvärtemot vad regeringarna vill, att skulderna ökar som andel av BNP istället för att minska. Den depression vi hittills lyckats undvika knackar då snart på dörren.

Receptet som dessa ekonomer skriver ut är att besparingarna bara ska omfatta de länder som ligger värst till, dvs. de som riskerar att få okontrollerad skuldutveckling om inget görs snabbt. Övriga länder ska låta de finanspolitiska kranarna vara öppna. Den statliga efterfrågan kommer, menar dessa ekonomer, sakta men säkert att få igång företagens investeringar och anställningsvilja. Först när den privata efterfrågan kommit igång ordentligt, är det dags för regeringarna att sanera statsfinanserna. Kort och gott: Ingen tillväxt utan expansiv finanspolitik.

Fel, fel, fel, säger ekonomerna i den andra ringhörnan. Skälet till att folk och företag sparar är att de risiga statsfinanserna gör dem oroliga. Förr eller senare måste regeringarna dra i bromsen, med höjda skatter och minskade utgifter som följd. Ju längre man vänta, desto häftigare kommer inbromsningen att bli. I ett sådant läge är det bäst att lita på sig själv och öka sitt eget sparande. Ekonomreceptet blir därför fundamentalt annorlunda. Regeringarna måste få ordning på sina statsfinanser så snabbt som möjligt. Först när regeringarna visat att de menar allvar med detta, kan folks och företags framtidstro återvända. Då kan de minska sitt eget sparande och börja konsumera och investera igen. Kort och gott: Ingen tillväxt utan kraftiga sparpaket.

Ja, vad ska man tro? För egen del håller jag med de ekonomer som anser att det är för tidigt för en europeisk statsfinansiell åtstramning. Å andra sidan måste samtliga länder, även de som inte tillhör de värst drabbade, på ett övertygande sätt visa att de har koll på statsfinansernas långsiktiga utveckling. Lyckas de inte med detta, är det självklart klokt att se om sitt eget hus och börja spara för framtida regniga dagar.

Publicerat av

Tomas Ernhagen

Tomas Ernhagen

Tomas Ernhagen, chefekonom. Född och uppvuxen i Lund. Skånsk stockholmare sedan 1994. Nationalekonom och auktoriserad finansanalytiker. Anställd hos Fastighetsägarna sedan årsskiftet 2008/2009. Innan dess drygt tio år på Riksbanken samt mångårigt förflutet som journalist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *