Aldrig manifesteras bristen på bostadsmöjligheter i framför allt våra tillväxtorter så tydligt som inför terminsstart vid universitet och högskolor. Media fylls av vittnesmål från desperata studenter utan tak över huvudet och reportage om intagningsvolymer som med råge överstiger nettotillskottet av (student-)bostäder som frigjorts eller nyproducerats. Det redaktionella materialet ackompanjeras av debattinlägg från organisationer och personer som på ett eller annat sätt representerar eller vill göra sig till tolk för studenternas behov.

Budskapen är som regel variationer på temat ”Bygg!”, och bygga ska man göra mer, smått, billigt och subventionerat. Förslag som tar fasta på att bättre utnyttja det befintliga beståndet avvisas eller hånas, kanske för passa in i den bostadspolitiska retoriken. Det är synd. Antingen eller är trots allt inget alternativ.

Problemen är både akuta och långsiktiga. Samtidigt som vi räknar tusentals enskilda till de drabbade är det ett betydande samhällsproblem, som riskerar växa i omfattning. Att så många studenter saknar bostad är illa nog, men att arbetsmarknaden inte kan utvecklas i den takt som annars vore möjligt är värre.

Mot den bakgrunden behövs naturligtvis både mer av nyproduktion och insatser som gör att det befintliga beståndet utnyttjas bättre, i synnerhet som nyproduktionen aldrig kan svara för mer än en någon enstaka procent av det totala bostadsutbudet på en ort. Något Alexenderhugg lär man aldrig finna, men väl en palett av förslag som adresserar allt från höga kostnader för nyproduktion via en större andrahandsmarknad till ett hyressättningssystem som bättre främjar behoven hos dem som bor eller söker en bostad.

Mot den bakgrunden känns dagens inlägg i debatten uppfriskande. Det är Ida Drougge, riksordförande för Moderata studenter, som i Svenska Dagbladet uppmanar Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet att ta ett större ansvar för bostadsfrågorna. Och att detta måste ske genom en kombination av åtgärder, där byggande bara utgör ett element bland flera.