Har bostadsbristen normaliserats?

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson publicerade häromdagen ett utdrag från valundersökningen som genomfördes i samband med riksdagsvalet 2010. Där har väljarna fått besvara en fråga om vad de ser som oroande inför framtiden.
När jag läser denna lista slås jag inte av att ökad brottslighet och stor arbetslöshet är det som folk oroar sig mest för. Det är skrämmande företeelser som vem som helst i värsta fall kan drabbas av. Det jag däremot regerar på är att det endast är 20 procent som anser att bristen på bostäder är ”Mycket oroande” inför framtiden och att det faktiskt är nästan dubbelt så många (37 procent) som tycker att det är ”Inte särskilt” eller ”Inte alls oroande”. Detta placerar frågan om bostadsbrist någonstans i mitten på valforskarnas lista över vad svenska folket oroar sig för och därmed högst på min egen lista.

Samtidigt rapporterar Boverket att så mycket som 60 procent av befolkningen bor i kommuner som har brist på bostäder och att ungdomar, äldre och stora barnfamiljer har särskilt svårt att få bostad. I Socialstyrelsens rapport från igår kunde vi läsa att antalet människor i hemlöshet och akuta boendelösningar ökar.  I Göteborg där jag är verksam rapporterar den lokala marknadsplatsen Boplats att omkring 50 000 av kommunens invånare saknar eget stabilt boende och att det under 2011 var i snitt mer än 800 sökande per ledig lägenhet. Med en situation som denna är det för mig obegripligt hur endast 20 procent av befolkningen kan anse att bristen på bostäder är ”Mycket oroande” inför framtiden. Kan det verkligen vara så att endast de som personligen är berörda, som idag bor i andra hand, inneboende eller hemma hos mamma och pappa oroar sig för bostadsbristen? Saknar de övriga, det vill säga de som har en bostad, insikt om att bostadsbristen inte bara drabbar de bostadslösa utan hela samhället? Och framför allt, saknar de helt empati?

Jag tror inte det. Förklaringen är snarare att bostadsbristen sakta men säkert har etablerats som ett normaltillstånd i Sverige, åtminstone i de delar av landet där många vill bo. I Göteborg har de årliga byggmålen aldrig uppnåtts under ett 17 år långt majoritetsstyre och i jämförelse med våra grannländer har Sveriges bostadsproduktion enligt Boverket halkat efter ordentligt. Det senaste decenniet har det i Finland och Norge påbörjats dubbelt så många bostäder per tusen invånare som i Sverige, medan Danmark har byggt 60 procent fler.

Vi har lärt oss att leva med bostadsbristen och därmed också i stor utsträckning kommit att acceptera den. Samma sak gäller politikens handfallenhet inför problemet. Kanske är det också symptomatiskt att vår bostadsminister Stefan Attefall enligt Aftonbladet är regeringens mest anonyma minister. Det borde inte vara så. Vi borde alla vara rasande över att antalet mammbor ökar och att unga människor tvingas välja utbildning efter möjligheten att få tag på en bostad. Vi borde utkräva ansvar av våra kommuner och vår regering. Vår bostadsminister borde inte kunna vila en dag förrän vi ser att trenden vänder och bostadsbristen minskar. Situationen är minst sagt ”Mycket oroande”. Men värst av allt är att svenska folket tycks ha anpassat sig och sänkt sina förväntningar inför framtiden.

Publicerat av

Rudolf Antoni

Rudolf Antoni

Vice VD och utvecklingschef på Fastighetsägarna GFR Ordförande för Svenska Stadskärnors forskarråd. Har arbetat med utredningar och näringslivsfrågor på Fastighetsägarna sedan 2007. Utgår från Göteborg men försöker se fastighetsbranschen och stadsutveckling ur både stor- och småstadens perspektiv. Har en bakgrund inom samhällsvetenskaplig forskning på SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Går igång på siffror och statistik men är även en förkämpe för kulturens betydelse för såväl den enskilda människan som för hela städer och regioners utveckling.

2 reaktioner på ”Har bostadsbristen normaliserats?”

  1. En lösning vore kanske att lagstifta om återinvesteringsnivå på avkastning från allmännyttan?

    Antag att vi sätter den nivån till 75% av avkastningen.

    För Stockholmshem skulle det innebära ca 842 milj kr år 2010 att återinvestera i nya bostäder.
    Dessa 842 miljoner kr, som tas från avkastningen, behöver man således inte låna på banken och betala ränta för vilket i sin tur borde generera lägre kostnader för de bostäder man bygger.

    842 miljoner kr bör ge runt 600-700 lägenheter.

Lämna ett svar till Fredrik Olsson Rotpartner Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *