Igår antog EU-länderna (med undantag för Tjeckien och Storbritannien) den nya finanspakten. Statsfinanserna ska styras hårdare och överträdelser ska bötfällas. Gott så. Men det löser inte den nuvarande krisen. Man kan också snabbt konstatera att pakten inte heller skulle ha stoppat den nuvarande krisen från att växa fram ens om den hade funnits på plats redan vid euron födelse.

Det senare kan lätt exemplifieras med hjälp av Spanien och Irland. Fram till 2007 hade dessa båda ”krisländer” såväl budgetöverskott som låga statsskulder. Deras problem var istället att privat kapital kanaliserades in i en allt mer överhettad fastighetssektor. Att detta skedde berodde till stor del på att de finansiella marknaderna efter eurons införande, av någon obskyr anledning, slutade göra skillnad mellan kredittagare i olika euroländer. Det var en tokig utveckling, men den berodde inte på statsfinansiella excesser. Med den globala kreditfrossan 2008/2009 kollapsade fastighetsmarknaderna i dessa länder och skattebetalarna fick plocka upp notan via ökad statlig skuldsättning. Det privata skuldproblemet, blev därmed ett statsfinansiellt problem.

I ett internationellt perspektiv går det alltså inte att anklaga euroländerna (med undantag för Grekland) för att ha utövat någon extrem form av statsfinansiell misskötsel. Ska den nuvarande typen av kris förhindras i framtiden, krävs därför någon form av löpande kontroll av den totala skuldsättningen i ett land kopplat till riskerna för att obalanser ska byggas upp på olika håll i ekonomin. Hur det ska gå till är en helt annat fråga. Något självklart svar finns inte. 

Om pakten inte skulle hindrat den nuvarande krisens från att växa fram så är den knappast heller någon effektiv medicin för att få stopp på den. Diskussionen måste istället handla mindre om statsfinanser och mer om krisländernas grundläggande problem, nämligen att de inte är tillräckligt konkurrenskraftiga jämfört med sina starkare grannar i norr.

Så här i efterhand är det uppenbart att den gemensamma ECB-räntan i kombination med de privata placerarnas oförmåga att se skillnad på länderna, skapade en tillväxtchimär. Det mesta var inget annat än inflation. Och det var just denna inflation som tyskarna utnyttjade när de stramade åt ekonomin under 2000-talet efter återföreningen. Den åtstramningen kunde därför ske utan deflation. Så länge alla andra hade hög inflation, räckte det för tyskarna att ha låg inflation. Situationen för de nuvarande krisländerna är fundamentalt annorlunda. Konkurrenterna i dag har ett mycket lågt inflationstryck. Tanken att ECB, med Tysklands goda minne, skulle släppa upp inflationen känns knappast troligt.

Inte heller kan krisländerna göra som Sverige gjorde för att komma ur sin kris i början på 1990-talet. De kan ju inte devalvera sin valuta. Det som erbjuds är alltså intern devalvering, deflation och långtgående strukturella reformer. Det kan bli mycket tufft, inte minst politiskt, och kommer att kräva mycket ekonomisk hjälp från starkare grannar (pengar till stödfonder) och från ECB (tydligare stöd åt euroländernas statsobligationsmarknader). Det löser inte problemen med svag konkurrens, men kan möjligen ge det utrymme som krävs för att genomföra nödvändiga reformer.

Sammanfattningsvis: Pakten löser inte eurokrisen. Möjligen kan den vara den säkerhet för framtiden som Tyskland kräver för att ge klartecken åt de åtgärder som måste till för att lösa krisen. I så fall finns det kanske lite hopp om euron, trots allt.