En politik för Sveriges städer

Jag deltog i veckan i ett nationellt idésamtal under rubriken ”Stadspolitiken kan drivas framåt”. Som arrangör stod Boverket och en diger skara från myndigheter och departement samt forskning och intresseorganisationer medverkade. Den övergripande frågan för dagen var hur en nationell stadspolitik skulle kunna bidra till att nå målen om långsiktigt hållbar utveckling. Hållbarhetsbegreppet är välanvänt och vida accepterat idag. Då handlar det om tre huvudsakliga aspekter: ekonomisk hållbarhet, ekologisk hållbarhet och social hållbarhet. De allra flesta anser att dessa förhållningssätt är framtidens modell för hur vi utvecklar våra städer. Men det finns också bromsklossar och problem som står i vägen för framgångsrik stadsutveckling. Hur dessa problem definieras och vilka lösningar man ser beror till stor del på vilket utgångsläge man har. Här kan det förstås skilja stort mellan ett departement och ett näringslivsintresse, men jag kan konstatera två saker som vi tycks vara överens om.

För det första så behövs en särskild politik för våra storstäder. Dessa växer i en sådan takt och har så stora utmaningar inom såväl infrastruktur som segregation och sociala klyftor att de kräver särskilda insatser. Men det behövs också en politik för våra små och mellanstora städer. Många av dem står inför en situation med bostadsbrist, eftersatta miljonprogramsområden, behov av att locka till sig rätt kompetens och tuff handelskonkurrens från externa etableringar. Det behövs därför en form av differentierad stadspolitik som möter olika behov på olika nivåer.

För det andra så behöver stadspolitiken vara tvärsektoriell. De frågor som på ett eller annat sätt rör städernas utveckling ligger idag på sju olika departement vilket gör förändringar av städernas förutsättningar oerhört tungrodda. Det behövs en överbryggande politisk funktion som ser till att stadsutvecklingsperspektivet finns med när besluten fattas. Många anser även att det saknas en tydlig mottagare på den politiska nivån för frågor som rör städernas förutsättningar. Detta innebär inte att stadspolitiken behöver utgöra ett eget politiskt departement eller befattas med en minister. Kanske är det bättre om den istället kan genomsyra samtliga politiska områden på tvären?

Under samtalets gång blev det tydligt att innan vi kan närma oss frågan om hur en stadspolitik bör utformas och vad den ska innehålla måste en rad andra frågor besvaras och vi har en lång väg att gå. Men stadspolitik är ett begrepp som kommer upp i allt fler sammanhang, inte minst eftersom utvecklingsarbetet i våra städer och stadskärnor blir allt mer aktivt. I takt med denna utveckling ökar också kraven på att den nationella politiken ska hänga med. Vi måste se och förstå samma problem, vi måste ha samstämmiga visioner och vi måste tala samma språk. Därför är det mycket positivt att Boverket känner ansvar och engagerar sig för att konkretisera vad en nationell stadspolitik bör innehålla. Vi på Fastighetsägarna kommer att följa, stödja och driva på denna process varje steg på vägen.

Publicerat av

Rudolf Antoni

Rudolf Antoni

Vice VD och utvecklingschef på Fastighetsägarna GFR Ordförande för Svenska Stadskärnors forskarråd. Har arbetat med utredningar och näringslivsfrågor på Fastighetsägarna sedan 2007. Utgår från Göteborg men försöker se fastighetsbranschen och stadsutveckling ur både stor- och småstadens perspektiv. Har en bakgrund inom samhällsvetenskaplig forskning på SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Går igång på siffror och statistik men är även en förkämpe för kulturens betydelse för såväl den enskilda människan som för hela städer och regioners utveckling.

En reaktion på “En politik för Sveriges städer”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *