Lyckat klimatmöte tack vare ledarskap och samtal i ”indaba-form”

Världen har fått ett klimatavtal. Det är väl värt att fira. Efter 20 år av misslyckade förhandlingar så gick det till sist att få enighet kring ett förslag som alla (utom Nicaragua) kunde acceptera. Det är inte svårt att hitta svagheter i den slutgiltiga kompromissen. Men innan man gör det finns det skäl att glädjas och reflektera över vad som ledde fram till att det som tidigare varit omöjligt nu blir möjligt och att det nya siktet på ett 1,5 graders mål är en positiv överraskning.

Klimatförändringarna är ett vetenskapligt faktum. Men trots kunskapen om det allvarliga läget för planeten var det inte självklart att avtalet skulle ros i hamn. Oenigheten om vem som ska dra det tyngsta lasset, hur kostnaderna ska fördelas och hur utsläppsminskningarna ska gå till, var bara några av hundratals knäckfrågor.

Vad var det då som gjorde att man lyckades i Paris? Jag tror man kan sammanfatta det i ett ord: ledarskap. FN blir inte starkare än sina medlemmar. Och i det här fallet har USA spelat en avgörande roll för att hjälpa, inte stjälpa, processen. EU har, trots olika uppfattningar bland medlemsländerna, visat på ett starkt samlat ledarskap. Och en rad andra länder har bidragit mer konstruktivt och ansvarsfullt än väntat.

Men till sist så spelade det franska värdskapet en avgörande roll. En kombination av gott ledarskap, diplomatisk fingertoppskänsla för detaljer och personligt engagemang var kanske det som avgjorde hur denna förhandlingsrunda kommer att beskrivas i historieböckerna. Uppmaningen till världens länder att själva beskriva sina åtaganden i förväg utmanade varje lands ledarskap. Upplägget att världens toppledare bjöds in till öppningen istället för till finalen skapade förväntningar.

Tankesmedjan Fores sammanfattar på ett träffsäkert sätt Frankrikes klimatdiplomatiska framgångar och beskriver bland annat hur ordförande Frankrikes utrikesminister Fabius uppmanade deltagarna att fortsätta i ”indaba-form”, ett zulu-uttryck från klimatmötet i Durban med direkt adress till afrikanska delegater och kan översättas med mer informella möten.

Efter denna mörka höst är klimatavtalet en ljuspunkt. Dess svagheter, som exempelvis att det saknas konkreta åtaganden om hur vi ska lämna fossilberoendet bakom om oss återkommer jag till framöver. Men idag tänker jag vara glad. Det finns hopp för planeten! Vi får inte ge upp för lätt. Vill man komma framåt så går det. När det kör fast låt oss arbeta lite mer i ”indaba-form”. Det gäller inte bara klimatpolitiken. Utan det tror jag även svensk bostadspolitik skulle vara betjänt av!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *