Bättre verktyg behövs för en levande stadskärna

Nyss hemkommen från en studieresa i London slås jag av vikten att ha ett fungerande regelverk som kan stödja stadsutvecklingen och bidra till levande stråk och platser – särskilt när konkurrensen från de externa köpladorna tilltar.

I Sverige har vi fortfarande en modell som bygger på frivillighet och med den följer problem med ”fripassagerare” när fastighetsägare, handlare och kommuner väljer att stå utanför finansieringen, men ändå kan vara med och skörda frukterna. Cityföreningarna får idag lägga oerhört mycket tid och resurser på att jaga finansiering för att täcka basverksamheten och ännu mer för att få ihop pengar till att driva förändringsprojekt som lyfter områdena. Det är den stora skillnaden mot hur det ser ut i omvärlden.

I många andra länder finns idag nämligen en lagstiftning, som innebär att om en majoritet av fastighetsägarna så önskar inom ett visst geografiskt område, finns möjlighet för staden att ta ut en extra skatt under en viss tidsperiod. Pengarna från denna skatt går sedan oavkortat till centrumorganisationen, som sedan arbetar med att förbättra området, i linje med den strategi som fastighetsägarna satt upp. Sammanslutningarna kallas för Business Improvement Districts (BID) och är ett oerhört effektivt sätt att förbättra och utveckla ett område i staden.

“Business Improvement Districts make an excellent contribution to our overall economy and contribute a great deal towards achieving my vision of London as the best big city on earth. I am very proud of London’s record on BIDs, and would like to encourage the development of more BIDs across our great city.”

Orden är Londons förre borgmästare, Boris Johnsons. BID är ingen unik företeelse. Liknande finns i New York sedan många år tillbaka och nyligen infördes en BID-lagstiftning i Nederländerna, efter en lyckosam prövoperiod.

Kvantitativt är det fortfarande svårt att utvärdera effekterna av BID, särskilt i relation till om de aldrig kommit till stånd. Men när man rör sig i London är det uppenbart vilka stråk och platser som sköts av ett BID och vilka som inte gör det. Det är också uppenbart vad som skulle hända om

London har idag ett 50-tal BID som arbetar med att utveckla och förstärka konkurrenskraften i olika delar av staden. Bild: Rikard Ljunggren

dessa BID skulle upplösas och den sammanhållande strategin och planen skulle försvinna.

Sedan lagstiftningen infördes 2005 har antalet BID vuxit stadigt och idag finns ett 50-tal spridda över hela London, vilket motsvarar en fjärdedel av alla BID i Storbritannien. Knappt tjugo av dem återfinns i centrala London, med namn som Paddington Now, Baker Street Quarter samt Heart of London.

BID är ett utmärkt sätt för fastighetsägare att gå samman och möta konkurrensen från exempelvis externa köpcentrum, men också för att motverka brottslighet och otrygghet eller få ett mer sammanhållet utbud vad gäller exempelvis restauranger eller butiker och skapa nya trevliga platser, som människor vill besöka och uppehålla sig på.

När sommar-OS arrangerades i London 2012 förlades det i Stratford, i östra delen av staden – det så kallade East End. Området är gammal industrimark som i samband med avindustrialiseringen stadigt omvandlats under hela 2000-talet. Där ligger nu Stratford tågstation och tunnelbanestation, som tillsammans gör stadsdelen till den med bäst kommunikationer efter King’s Cross.

Westfield Stratford City med 180 000 kvm handelsyta, utsikt från OS-byn en dimmig januariförmiddag. Bild: Rikard Ljunggren.

Just kommunikationerna var en nyckelfaktor till varför London tilldelades OS. Året innan, i september 2011, öppnade Westfield Stratford City, bara några meter från tunnelbanan och tågstationen. Westfield är ett av Europas största köpcentrum med närmare 180 000 kvm handelsyta fördelat på 280 butiker och 70 restauranger och därtill 5000 parkeringsplatser (även om 80 procent av besökarna kommer med kollektivtrafiken). Köpcentrumet är öppet till klockan 22 måndag till lördag och till klockan 18 på söndagar.

East Village, som den före detta OS-byn kallas. Fullt utbyggd ska här bo 8 000 personer. Ungefär hälften av bostäderna ska vara så kallade ”affordable housing”. Bild: Rikard Ljunggren

Ett stenkast bort ligger den gamla OS-byn där Usain Bolt och hans idrottskollegor bodde under några veckor, sommaren 2012. Området transformeras nu till närmare 3 000 bostäder, varav hälften ska vara så kallade ”affordable housing” (vilket definieras som 80 procent av marknadshyran). På sikt ska här bo uppemot 8 000 personer i och runt den gamla (nåja) Olympiaparken där man nu gör allt för att arenorna och idrottsplatserna inte ska vara så kallade ”white elephants”.

Lee Valley är velodromen som användes under cykelloppen i OS. Numer är den en av de platser som fylls med publikt innehåll och aktiviteter för att undvika att bli en ”white elephant”. Bild: Rikard Ljunggren

Samtidigt gapar många av lokalerna i bottenvåningarna i den före detta OS-byn tomma. Givetvis är det svårt att få ett utbud och en stabilitet när det dels saknas dagbefolkning, på grund av att det inte finns särskilt många arbetsplatser i området, bortsett från en större skola. Men också eftersom Westfield sväljer det mesta i utbudsväg.

En fördel som konkurrensen från Westfield Stratford City fört med sig har varit att BID:sen inne i centrala London fått skärpa sig. Oxford street har genomgått en stor förändring mot för några år sedan och alltfler stråk och platser satsar nu på att bygga egna varumärken, förbättra öppettiderna och skapa en särprägel för att vara en besöksdestination som kan mäta sig mot köpcentrumen i periferin.

Burlington Arcade vid Piccadilly i centrala London är exempel på ett stråk som med sitt genomtänkta utbud och särprägel kan mäta sig mot de externa köpcentrumen i periferin. Bild: Rikard Ljunggren

I Sverige och Göteborg har vi idag liknande utmaningar som London, om än i mindre skala. De externa köpcentrumen tar marknadsandelar, samtidigt som tillgängligheten till stadskärnan tenderar att minska. De stora infrastruktursatsningar som håller på att genomföras i centrala staden kommer åtminstone upplevas som att de påverkar tillgängligheten, vilket kan vara skäl nog för besökare att välja andra platser att handla på. Cityföreningarna gör ett gott jobb för att stärka attraktiviteten och tillgängligheten, men för en ojämn kamp mot köpcentrumen, som ofta har en enda fastighetsägare som kan bestämma allt.

En BID-lagstiftning skulle välkomnas av de flesta fastighetsägare, som är långsiktiga och har en helhetssyn på stadskärnan. Det är ett tips till alla politiker inför valrörelsen, på ett verktyg som skulle hjälpa till att skapa långsiktigt hållbara och attraktiva stadskärnor. De flesta är nog rörande överens om att det är city som bör vara den naturliga mötesplatsen för alla människor i en stad.

En reaktion på “Bättre verktyg behövs för en levande stadskärna”

  1. Hej Rikard!

    Har idag hört nyheten om att en ny bostadssajt för de privata hyresvärdarna i Göteborg skall lanseras.
    Men ingen nämner någonstans vad den heter! Arrhgghh!
    Har googlat men hittar inte rätt tror jag…vill inte hamna fel och betala pengar till ngn slags mellanhand.
    Vill du hjälpa mig med en länk till de privata bostadsvärdarnas ”boplats” 8Gbg), jag hade varit så tacksam.
    Har drygt 2 års kötid hos boplats men känns väldigt hopplöst.
    Med vänliga hälsningar
    Elizabeth Bobek

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *