Bostadsförsörjningskrisen underskattad

Under de senaste åren har vi kunnat glädjas åt ett uppsving i bostadsbyggandet. Prognoserna har förvisso varit överoptimistiska, orsaksanalyserna tveksamma och de första tecknen på avmattning har kunnat skönjas, men ändå. Bygg- och mäklarstatistik ger dock en mycket begränsad bild av verkligheten. I själva verket befinner sig svensk bostadsförsörjning i kris.

När boendelösningar som användes för 1910-talets nödbostäder återkommer har cirkeln av 100 års social bostadspolitik slutits. Och trots högkonjunktur ser det inte ljust ut. Tvärtom.

Vi har studerat statistik som är avsevärt mörkare än den bygg- och mäklarstatistik vi dagligen kan läsa om i tidningarnas näringslivsdelar och publicerar i dag en rapport som beskriver behovet av nytänkande inom svensk bostadspolitik för att undvika ytterligare social utslagning.

De hemlösa blir fler, trångboddheten ökar, boendesegregationen tilltar, bostadsköerna växer och kommunerna redovisar att allt fler personer med framförallt ekonomiska problem vänder sig till socialtjänsten för att få hjälp att skaffa en bostad. Med otillräckliga resurser går det ut över socialtjänstens huvuduppdrag. Utvecklingen beror i hög utsträckning på ett långvarigt för lågt bostadsbyggande, ineffektiv användning av befintliga bostäder, dyr nyproduktion och en stor invandring.

Men det handlar också om privatekonomi. Samtidigt som de flesta hushåll under de senaste 20 åren fått det märkbart bättre har andelen med låg ekonomisk standard fördubblats och den tiondel av befolkningen som har lägst inkomster har inte alls hängt med i inkomstutvecklingen på samma sätt som andra. Orsakerna står att finna i tillkortakommanden inom bland annat arbetsmarknads- och integrationspolitiken, men även förändringar i välfärdssystemen.

Det är en mycket heterogen grupp hushåll med svag ekonomi eller sociala problem som fått det allt svårare att hävda sig på bostadsmarknaden. Bostadens betydelse för människors trygghet och värdighet kan aldrig överskattas. Ett samhälle med hemlösa är ett fattigare samhälle. En modern social bostadspolitik måste därför ses som en integrerad del av den samlade välfärdspolitiken.

Det historiska receptet med en generell bostadspolitik lika för alla kompletterat med att bygga mer och helst också ”enkelt och billigt” ger inte längre bostäder till de mest utsatta hushållen. Det är önsketänkande att man bara genom att pressa produktionskostnaderna kommer att kunna bygga nya bostäder för alla unga som söker sitt första egna hem, nyanlända som precis fått uppehållstillstånd eller ensamstående föräldrar som fastnat i ett långvarigt beroende av försörjningsstöd. I själva verket är det just dessa som har svårast att låna till en nybyggd bostad eller att betala hyran också för en prispressad ny hyreslägenhet, som är avsevärt högre än för de bostäder som finns i det äldre beståndet.

De traditionella bostadssociala verktygen – allmännyttan och bostadsbidrag – räcker inte. Allmännyttan därför att den riktas mot alla som söker bostad, fördelar bostäder primärt efter kötid och träffsäkerheten bland de mest behövande är otillräcklig. Bostadsbidragen därför att de är för begränsade, både till omfattning och nivå.

Det behövs nya, riktade åtgärder som hjälper de mest utsatta på bostadsmarknaden och som främjar social rörlighet. Utgångspunkten måste vara behoven hos dem som mer än andra behöver en fungerande social bostadspolitik, inte lojaliteten till ett system utformat i en annan tid och för att passa (nästan) alla.

Den politiska skulden är jämnt fördelad. Företrädare för samtliga partier bär ansvar för att den sociala bostadspolitiken under decennier inte utvecklats i takt med behoven. Alternativ till den generella bostadspolitiken har lättvindigt avfärdats utifrån axiomet att svensk bostadspolitik är överlägsen andra länders, trots utspridd okunskap om internationella erfarenheter. Det är inte ett intellektuellt förhållningssätt och det har alltför länge stått i vägen för ett konstruktivt samtal om hur bostadsmarknaden kan göras tillgänglig för fler.

Vi gör inte anspråk på att ha alla svar. Eller att våra förslag utgör den enda vägen att gå. Men när redan hårt ansträngda kommuner tvingas erbjuda bostadslösa träbås utan tak i bilhallar och industrilokaler – på samma sätt som gjordes med nödbostäderna i gymnastiksalar på 1910-talet – vill vi bidra till att nya lösningar utvecklas och att nödvändiga politiska beslut påskyndas. Att vänta är inte ett anständigt alternativ.

En förkortad version av inlägget publicerades i Dagens Samhälle den 31 januari 2018.

Dela gärna!
Share on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone

Publicerat av

Martin Lindvall

Martin Lindvall

Martin Lindvall, Samhällspolitisk chef hos Fastighetsägarna Sverige. Skåning i förskingringen som lämnade Lund för huvudstaden efter studier i nationalekonomi och statsvetenskap. Numera rotad i Nacka. Hos Fastighetsägarna sedan 2009, efter flera år inom partipolitik och kommunikationsrådgivning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *