Det finns de som vill bygga bostäder

Läser en artikel i DN om varför det byggs så få bostäder. Artikeln har fått rubriken ”De vill inte bygga bostäder

Artikeln är välskriven och författaren har gjort grundlig efterforskning och intervjuat flera intressanta personer. Det jag dock slås av varje gång när denna högaktuella och viktiga fråga diskuteras är att man ofta enbart vänder sig till entreprenörerna, kommunerna samt regeringen med sina frågor och sitt pekande finger. Jag kan förstå, och till viss del hålla med om att det är hos dessa aktörer som problemet till stora delar ligger. Jag är dock inte lika övertygad om att det är där hela lösningen ligger.
Visst, entreprenörerna, och då särskilt de stora, ligger bakom den största delen av den bostadsproduktion som sker. Dessa bygger, när de bygger bostäder, ofta bostadsrätter i egen regi för snabb försäljning till privatpersoner som inte funnits med från början som kravställare och prispressare. Artiklar av detta slag borde fråga varför det har blivit så. Hur blev det så att entreprenörsbolagen har en så dominerande roll när det gäller bostadsproduktionen?  Är det ur ett marknadsekonomiskt perspektiv bra för utbud och prisutveckling att dessa aktörer samtidigt agerar beställare och utförare?
Jag tror att framgången ligger i att andra aktörer än de stora entreprenörerna (populärt benämnda ”byggjättar”) agerar som beställare vid nybyggnation av bostäder. Här har både privata och kommunala bostadsbolag, stora som små, en möjlighet, ja nästan en skyldighet, att ta en större beställarroll på bostadsmarknaden. Produktionen av hyresrätter skulle också öka om någon som är beredd att äga fastigheten också är den som beställer bostäderna.
När man insett detta kan också man börja hitta lösningar på att det byggs för få bostäder. De av regeringen tillsatta utredningarna är en bra start för att få bort en del av de hinder som finns. Följande sju utredningar hoppas jag kan bidra till att lösa upp vissa knutar så att vi kan få tillbaka privata och kommunala bostadsbolag som motor i bostadsbyggandet:

Tillbaka till DN-artikeln. Vilka hinder och synpunkter tas upp där då? Följande citat tycker jag är värda att notera:

  • ”Hans Lind, KTH hävdar att byggjättarna medvetet stryper utbudet av bostäder. –Företagen är inte intresserade av att bygga mer och riskera att priserna faller. Det bästa för dem är att bibehålla en låg produktionsvolym och sina stora vinster, säger han”
  • ”Den viktigaste förklaringen är enligt bostadsforskaren Rune Wigren bristen på konkurrens mellan de stora byggjättarna. –Priserna på byggmateriel, som kontrolleras av de stora byggarna, har gått upp snabbare än byggnadsarbetarlönerna. Om bolagen haft någon produktionsutveckling borde det inte vara så, säger Rune Wigren, professor vid Institutionen för bostads- och urbanforskning vis Uppsala Universitet.
  • ”- Med de höga bostadspriser vi har idag borde det vara ett jättebra läge att bygga, säger Bengt Hansson, analytiker på BKN”
  • ”Höga materialpriser har dock hållit tillbaka bostadsbyggandet i Sverige, uppger OECD”
  • ”Konkurrensverket konstaterar att konkurrensen i branschen är bristfällig”

Bostadsminister Stefan Attefall (Kd) lyfter fram följande i en annan artikel i samma tidning  :

  • ”- Bland annat måste tillgången på färdig, detaljplanelagd tomtmark bli bättre!”
  • ”- Idag är planprocessen lång, krokig och full av hinder. Dessutom sitter byggbolagen och tjuvhåller på stora markreserver i väntan på bättre marknadsförhållanden”
  • ”- Om kommunerna styckade upp ny tomtmark i mindre delar skulle även företag av mindre storlek kunna lägga anbud”

Till slut vill jag säga att det är länge sedan bostadsproduktion har diskuterats så här flitigt. Bara det faktum att problemet belyses mer än det gjorts tidigare, tack vare branschen själva, opinionsbildare och regering, tror jag bidrar att produktionen kommer att öka. Men att bara tala om det eller utreda det räcker inte. Förutsättningarna måste bli bättre. Ändringar måste till för att vända den trend som SCB rapporterar om:

Under 2011 påbörjades byggandet av 22 700 lägenheter. Det innebär en minskning med 14 procent jämfört med 2010 då 26 417 lägenheter började byggas.

Har bostadsbristen normaliserats?

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson publicerade häromdagen ett utdrag från valundersökningen som genomfördes i samband med riksdagsvalet 2010. Där har väljarna fått besvara en fråga om vad de ser som oroande inför framtiden.
När jag läser denna lista slås jag inte av att ökad brottslighet och stor arbetslöshet är det som folk oroar sig mest för. Det är skrämmande företeelser som vem som helst i värsta fall kan drabbas av. Det jag däremot regerar på är att det endast är 20 procent som anser att bristen på bostäder är ”Mycket oroande” inför framtiden och att det faktiskt är nästan dubbelt så många (37 procent) som tycker att det är ”Inte särskilt” eller ”Inte alls oroande”. Detta placerar frågan om bostadsbrist någonstans i mitten på valforskarnas lista över vad svenska folket oroar sig för och därmed högst på min egen lista.

Samtidigt rapporterar Boverket att så mycket som 60 procent av befolkningen bor i kommuner som har brist på bostäder och att ungdomar, äldre och stora barnfamiljer har särskilt svårt att få bostad. I Socialstyrelsens rapport från igår kunde vi läsa att antalet människor i hemlöshet och akuta boendelösningar ökar.  I Göteborg där jag är verksam rapporterar den lokala marknadsplatsen Boplats att omkring 50 000 av kommunens invånare saknar eget stabilt boende och att det under 2011 var i snitt mer än 800 sökande per ledig lägenhet. Med en situation som denna är det för mig obegripligt hur endast 20 procent av befolkningen kan anse att bristen på bostäder är ”Mycket oroande” inför framtiden. Kan det verkligen vara så att endast de som personligen är berörda, som idag bor i andra hand, inneboende eller hemma hos mamma och pappa oroar sig för bostadsbristen? Saknar de övriga, det vill säga de som har en bostad, insikt om att bostadsbristen inte bara drabbar de bostadslösa utan hela samhället? Och framför allt, saknar de helt empati?

Jag tror inte det. Förklaringen är snarare att bostadsbristen sakta men säkert har etablerats som ett normaltillstånd i Sverige, åtminstone i de delar av landet där många vill bo. I Göteborg har de årliga byggmålen aldrig uppnåtts under ett 17 år långt majoritetsstyre och i jämförelse med våra grannländer har Sveriges bostadsproduktion enligt Boverket halkat efter ordentligt. Det senaste decenniet har det i Finland och Norge påbörjats dubbelt så många bostäder per tusen invånare som i Sverige, medan Danmark har byggt 60 procent fler.

Vi har lärt oss att leva med bostadsbristen och därmed också i stor utsträckning kommit att acceptera den. Samma sak gäller politikens handfallenhet inför problemet. Kanske är det också symptomatiskt att vår bostadsminister Stefan Attefall enligt Aftonbladet är regeringens mest anonyma minister. Det borde inte vara så. Vi borde alla vara rasande över att antalet mammbor ökar och att unga människor tvingas välja utbildning efter möjligheten att få tag på en bostad. Vi borde utkräva ansvar av våra kommuner och vår regering. Vår bostadsminister borde inte kunna vila en dag förrän vi ser att trenden vänder och bostadsbristen minskar. Situationen är minst sagt ”Mycket oroande”. Men värst av allt är att svenska folket tycks ha anpassat sig och sänkt sina förväntningar inför framtiden.

Var är bostadspolitiken Björklund?

Denna helg samlas folkpartister från hela landet i Karlstad för att diskutera sin framtida politik. Vår organisation såväl som Hyresgästföreningen är på plats för att föra initierade samtal med politiker från hela landet, främst om hyresrättens framtid och den utpräglade bostadsbristen. För det är nämligen så, att några av frågorna på dagordningen under landsmötet 2011 handlar om våra bostäder. Hoppfullt skrev jag igår en debattartikel i NWT om att Sverige behöver en liberal bostadspolitik. Den avslutades med en direkt fråga till Folkpartiet: ”Är ni villiga att ta ansvar i bostadspolitiken och reformera bostadsmarknaden?”

Dessvärre grusades mina förhoppningar direkt då Jan Björklund inledningstalade. Det var EU-politik, det var värnskatt och ungdomsarbetslöshet, men det var inte ett enda ord om bristen på bostäder. Alla dessa frågor är relevanta, men att inte ta upp bostadsfrågan när 80 procent av Sveriges kommuner lider av brist på hyresrätter tycker jag är anmärkningsvärt. Folkpartiet är inte ensamt parti om att hantera bostadspolitiken styvmoderligt. Det är snarare så att de flesta partier verkar ha svårt för att ta ställning när det gäller bostäder. Frågan tycks antingen vara för svår eller så är den för ideologisk för att någon ska våga ta i den.

Vi står idag inför en situation där 90-talets stora barnkullar vill ut på bostadsmarknaden. Det är omkring 700 000 unga som vill flytta hemifrån men inte har den möjligheten. Detta är en ohållbar situation som enbart en tillräcklig nybyggnation av främst hyresrätter kan förbättra. Det vi behöver är en trovärdig politisk förkämpe som inte hymlar och mumlar utan rakryggat ställer krav på bostadsmarknaden och samtidigt ger hyresrätten långsiktigt hållbara regler och förutsättningar för egen bärkraft. Vilket parti vill fånga den bollen? Folkpartiet verkar åtminstone inte springa efter den idag.

Tunnelseende om studenters boende

Som sig bör så här års växer högen av artiklar och blogginlägg om studenternas svårigheter att finna någonstans att bo. Avvikelserna från huvudfårans det-finns-för-få-studentbostäder-och-politikerna-måste-därför-skjuta-till-mer-pengar-för-att-bygga-fler är försvinnande få, så det känns därför befriande att då och då finna någon som antingen ifrågasätter ingångsvärdena eller lyfter fram  fler möjligheter.

Innan du drar slutsatser som saknar stöd i verkligheten är det på sin plats att fastslå följande: Bostadsbristen bland studenter och andra kan inte lösas framgångsrikt utan att det produceras fler bostäder. God tillgång till hyreslägenheter är värdefull för att främja rörligheten på bostadsmarknaden, vilket är viktigt både för studenter och arbetsmarknadens funktionssätt.

Med det sagt, några synpunkter på diskussionen.

Det är lätt att kräva av staten och kommunen att de ska satsa på nyproduktion av små billiga studentbostäder. Den som framför  det kravet – och samtidigt motsätter sig andra förändringar av hur bostadsmarknaden fungerar för unga – blir för mig svår att ta på allvar. Hur framgångsrikt man är pressar byggkostnader förblir kvadratmeterpriset till exempel lägre för en motsvarande bostad i det befintliga bostadsbeståndet. Att frigöra boyta i det borde vara minst lika prioriterat.

Här ingår inte bara sådant som förbättrade möjligheter till andrahandsuthyrning av egen bostad eller förstahandsutshyrning av bostadsrätt. Att undanröja trösklar för folk att lämna sin för stora bostad för en mindre, och därmed ge plats för någon som söker en större är ett sätt att frigöra mindre lägenheter som exempelvis en nybliven familj börjat växa ur. Begreppet flyttkedjor har blivit ett rött skynke för flera av de mest röststarka debattörerna, men de är en del av den ökade rörlighet som behövs på bomarknaden – och som gör nyproduktion av alla sorters bostäder angelägen. Jag hyser inga illusioner om att SFS (m.fl.) ska kräva fler 2:or, 3:or och 4:or för unga familjer eller medelålders som inte längre vill bo kvar i villan. Men det vore upplyftande om deras analys av ungdomars bostadssituation sträckte sig längre än att räkna nyproducerade studentlägenheter.

För ett bättre utnyttjande av det befintliga beståndet OCH för bättre möjligheter att anvisa mark för lämplig nyproduktion är det också viktigt att fokusera på en bättre fungerande infrastruktur. Få studenter och allt färre unga i tillväxtregioner är bilburna och väl fungerande allmänna kommunikationer gör kravet på studentbostäder inom cykelavstånd från skolan mindre relevant. Det skulle också bespara debatten från anklagelser om studenter som bortskämda.

Kraven tar ofta sin utgångspunkt i att skattepengar ska subventionera byggandet av små hyresrätter. Som argument anges gärna att subventioner här borde accepteras eftersom marknaden inte förmått möta efterfrågan. Jag skulle kunna förlänga inlägget med resonemang om hur fri att hantera situationen som marknaden egentligen är, men det skulle föra för långt. Jag hänvisar däremot gärna till vad jag skrev i förrgår om erfarenheterna av subventioner på hyresmarknaden. De driver priser i alla led och efterfrågas därför varken av fastighetsägare eller byggföretag.

Slutligen, vilket väl är oundvikligt idag, några ord om Stefan Attefalls uppmärksammade råd till studenter. Det är svårt att inte dra paralleller till utspelet från Svensk Näringsliv inför Almedalen. Det senare landade helt fel, men i grunden utgick det från en problembeskrivning som förtjänar diskussion. Bör valet av högre utbildning få vägledas av annat än vad man själv brinner för? Ur ett jordnära perspektiv måste svaret naturligtvis vara ja. Och valen görs ständigt, när vi kastar in faktorer som närhet till familj och kära, kostnader för studier i USA, språkproblem i Ungern osv, osv. Det friskriver naturligtvis inte bostadsministern från sin del av ansvaret för att boendesituationen underlättas, men det är inte heller något att gå i taket för. Statsråd har levererat avsevärt intressantare oneliners på det här temat.

Juholt lockar med björntjänst

Håkan Juholt genomförde i går sitt första sommartal som partiledare. Partistrategerna hade valt att förlägga det till klassisk folkhemsmark i förortsområdet Västertorp, söder om Stockholm. Det var en inramning som i stora delar även präglade innehållet. Du som inte hade möjlighet att höra det live kan ta del av det här.

Expressen hade förvarnat om att det skulle handla mycket om bostäder och att Juholt önskar göra bostadsfrågorna till valvinnare 2014. Det skrev Expressen förvisso redan när Juholt som nybliven partiordförande rumsterade om bland partiföreträdarna i riksdagens utskott och det återstår att se hur mycket sanning det ligger i det. Fredrik Reinfeldt prioriterar sannolikt en annan agenda.

Att framgångsrikt lyckas placera en fråga högt på dagordningen behöver emellertid inte betyda väljarframgångar. Fel politik förblir fel politik, om än framgångsrikt marknadsförd. Få valsegrar kan tillskrivas partiernas kommunikationschefer.

I Västertorp levererade Juholt några besked om hur hans parti vill lösa problemen på bostadsmarknaden. Utöver investeringsstöd för fler studentbostäder och politiskt frammanad nyproduktion av hyresrätter vill (S) lagstadga krav på kommuner att bygga ”ett blandat boende”.

Tyvärr låter detta som en repris på något vi prövat förut. Och det är oroväckande. Av erfarenhet vet vi att utlovade statliga subventioner riskerar skapa tvärstopp för byggande som redan är planerat. Investeringar i bostäder får inte mandatperiodplaneras utifrån spekulationer kring olika stimulanspaket.

Subventioner för byggande av hyresbostäder driver dessutom upp kostnader i alla led. Det drabbar i slutändan hyresgästens plånbok, både som skattebetalare och via hyresavin. Det är inte en långsiktigt hållbar lösning.

Det hade varit befriande att i stället höra Juholt slå fast att regering och opposition nu en gång för alla måste skapa långsiktigt stabila villkor som gör det möjligt för fler att investera i bostäder, där ett bättre nyttjande av det befintliga beståndet stimulerar rörligheten på bostadsmarknaden, där hyror på sikt bättre ska avspegla hur människor värderar sina lägenheter och där ingen utanför ”det hyresindustriella komplexet” ska behöva skaka oförstående på huvudet över hur liten skillnaden i hyresnivå är mellan en trerummare i Stockholm och Degerfors.

Det fick vi nu inte höra. Juholt valde att prioritera de enkla retoriska greppen, som om politik bara handlade om vem som vann den senaste matchen. De löften han ställde ut kan emellertid bli dyra, inte bara ur det kamrersperspektiv han själv hänvisade till.

Uppfriskande om bostadsbrist

Aldrig manifesteras bristen på bostadsmöjligheter i framför allt våra tillväxtorter så tydligt som inför terminsstart vid universitet och högskolor. Media fylls av vittnesmål från desperata studenter utan tak över huvudet och reportage om intagningsvolymer som med råge överstiger nettotillskottet av (student-)bostäder som frigjorts eller nyproducerats. Det redaktionella materialet ackompanjeras av debattinlägg från organisationer och personer som på ett eller annat sätt representerar eller vill göra sig till tolk för studenternas behov.

Budskapen är som regel variationer på temat ”Bygg!”, och bygga ska man göra mer, smått, billigt och subventionerat. Förslag som tar fasta på att bättre utnyttja det befintliga beståndet avvisas eller hånas, kanske för passa in i den bostadspolitiska retoriken. Det är synd. Antingen eller är trots allt inget alternativ.

Problemen är både akuta och långsiktiga. Samtidigt som vi räknar tusentals enskilda till de drabbade är det ett betydande samhällsproblem, som riskerar växa i omfattning. Att så många studenter saknar bostad är illa nog, men att arbetsmarknaden inte kan utvecklas i den takt som annars vore möjligt är värre.

Mot den bakgrunden behövs naturligtvis både mer av nyproduktion och insatser som gör att det befintliga beståndet utnyttjas bättre, i synnerhet som nyproduktionen aldrig kan svara för mer än en någon enstaka procent av det totala bostadsutbudet på en ort. Något Alexenderhugg lär man aldrig finna, men väl en palett av förslag som adresserar allt från höga kostnader för nyproduktion via en större andrahandsmarknad till ett hyressättningssystem som bättre främjar behoven hos dem som bor eller söker en bostad.

Mot den bakgrunden känns dagens inlägg i debatten uppfriskande. Det är Ida Drougge, riksordförande för Moderata studenter, som i Svenska Dagbladet uppmanar Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet att ta ett större ansvar för bostadsfrågorna. Och att detta måste ske genom en kombination av åtgärder, där byggande bara utgör ett element bland flera.

M väljer kommunala bolag – rubrik från SvD

Idag kan vi läsa i SvD och andra tidningar att en arbetsgrupp inom moderaterna har tagit fram förslag till nytt kommunalt handlingsprogram. Ett av förslagen i detta innebär att moderaterna skall byta fot när det gäller kommunala bolag, bland annat bostadsbolag. Motiven är att de skall vara viktiga verktyg för att bygga hyresrätter. Nå, nu byggs det faktiskt hyresrätter också av privata fastighetsbolag och det kommer att ske också i framtiden om rätt förutsättningar finns. Att den nya Plan- och Bygglagen leder till 20-25% högre kommunla avgifter för bygglov är inte en sådan förutsättning. Men det var inte det jag skulle skriva om utan om förutsättningarna för moderaternas omprövning av sin inställning till kommunala bostadsbolag. Reservationen är att de måste ha ”tydliga ägardirektiv, drivas affärsmässigt och ha marknadsmässiga avkastningskrav för att undvika osund konkurrens”. Hur drevs dessa bolag tidigare, då, kan man undra?

I alla händelser fick vi vid årskiftet en ny lag som är tydlig just i dessa avseenden och som talar om affärsmässiga principer, marknadsmässiga avkastningskrav och ”att samma krav skall ställas på de allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolagen som på övriga företag på bostadsmarknaden”. I samma lagstiftning betonas att bostadsförsörjningsansvaret åvilar kommunen, inte det kommunala bostadsbolaget. Detta är en viktig skillnad som kanske den moderata arbetsgruppen borde ta en närmre titt på. Annars får jag väl hoppas att någon under remissrundan eller i partistyrelsen noterar skillnaden. Visst kan det kommunala bostadsbolaget vara ett redskap i arbetet med bostadsförsörjningen, men det kan även privata fastighetsbolag vara.  Och här har den tidigare moderata inriktningen varit att ”kommuner inte skall bedriva näringsverksamhet”.  

Vi får se hur partistämman i oktober hanterar förslagen.

Prop. 2009/10:185, sid 26-34, sid 45   http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/142985

Även DN vill rädda hyresrätten

Nu kommer de tätt, kommentarerna runt vad som krävs för att vi ska få en fungerande hyresmarknad. Det är bra. Idag tar DN bladet från munnen i sin ledare där man vill rädda hyresrätten genom att bejaka Hans Linds förslag ifrån igår om att släppa uthyrningen av bostadsrätter fri. Dessutom är DN oerhört tydlig med att den nuvarande hyresmarknaden inte fungerar ”Situationen kan närmast liknas vid de reglerade marknaderna i de gamla kommunistiska staterna”. Det är ord och inga visor.

Dagens Industri har en liknande analys på sin ledarsida idag, där Tobias Wikström i Rakt på sak (ej på nätet ännu) konstaterar att ”Som en våt filt över debatten ligger de reglerade hyrorna”. Wikströms förslag till lösning ligger i att även tillåta en liberalare uthyrning i andra hand av hyresrätter, eftersom, menar Wikström, så många hyresrätter ändå står tomma. Det senare kan nog både ifrågasättas och diskuteras men visst är det ett problem att så få politiker idag är beredda att ta diskussionen om hur hyresregleringen begränsar möjligheterna till en fungerande bostadsmarknad.

Tidigare har både professor Stellan Lundström och DNs Johan Schück haft liknande synpunkter och tankegångar rörande hur hyresregleringen begränsar möjligheterna till en fungerande hyresmarknad. Och det är bra att vi blir fler och fler som inser att vägen till en fungerande hyresmarknad också måste innehålla en friare hyressättning som bättre speglar de boendes värderingar. Sedan kan det också vara uppfriskande om man genom kompletterande förslag hittar fler lösningar, men vi måste vara klara över att det måste till förändringar i det befintliga beståndet av hyresrätter om det skall få effekt. Det räcker inte att öka andrahandsuthyrningen.

Igår skrev jag att det ska bli spännande att höra vad politikerna tycker om prof. Linds idéer. Det gäller idag också om DNs och DIs kommentarer.

Alla goda krafter för en fungerande hyresmarknad gör nytta

I dag på DN debatt presenterar professor Hans Lind konkreta förslag till hur vi ska få en bättre fungerande hyresmarknad i tillväxtregioner och storstäder. I kort går förslagen ut på att det ägda boendet, dvs. bostadsrätter och villor, skall få hyras ut fritt. Lind menar att vi därigenom omedelbart frigör lägenheter som kan användas för de som nu står i kö och vill hyra en bostad. Det ligger säkert något i det och alla förslag som kan bidra till att skapa en bättre fungerande hyresmarknad behöver applåderas.

Jag vill ändå invända något mot Linds konsekventa utdömande av de övriga vägarna till en fungerande hyresmarknad, ökat byggande och en friare hyressättning i det befintliga beståndet av hyresrätter. Här har Lind fel – vi kan självklart komma mycket långt genom arbetet med dessa två faktorer och det får inte bli så att vi låter Linds teorier föra bort oss från det arbetet. Det är ett arbete som pågår och som tar tid, i mitt och många andras tycke alltför lång tid, men det pågår. Lind säger själv i sin debattartikel att det inte finns något motsatsförhållande mellan hans idéer och arbetet med en friare hyressättning och byggande. Det är rätt. Vi behöver flera metoder för att skapa bostäder i tillväxtregionerna.

Linds debattartikel innehåller konkreta förslag till förändringar i nu gällande lagar. Det skall bli spännande att se vilka reaktioner som kommer från politiskt håll på hans idéer. För oss som arbetar för en friare hyressättning och ökat byggande går arbetet vidare. Genom Linds artikel får vi frågan om bostadsbristen högre upp på agendan och det hjälper oss i vårt arbete.

Stora tankar med plats för de små

I Sydsvenskans artikelserie om bostadsbristen skrev tidningen i förrgår om diskriminering av bostadssökande.

Visst förvärras effekterna av problematiken av den dåliga matchningen mellan utbud och efterfrågan, men det är viktigt att komma ihåg att diskriminering kan förekomma alldeles oavsett hur det ser ut på marknaden. Det är därför viktigt att arbeta långsiktigt och systematiskt för att förebygga de bakomliggande orsakerna, vilket ofta inbegriper enskilda människors attityder. Hyresmarknaden skiljer sig i det avseendet inte från andra områden i samhället där diskriminering förekommer.

I Fastighetsägarnas fall handlar det även om att bland våra medlemmar sprida kunskap om var lagstiftning och etiska riktlinjer drar den nedre gränsen för likabehandling av befintliga och potentiella hyresgäster.

En framgångsrik bekämpning av diskriminering på bostadsmarknaden måste trots allt ta sin utgångspunkt i ett lättillgängligt regelverk och ett rättssystem som tydligt markerar mot den eller dem som bryter mot lagen. Och ju fler som känner till vilka skyldigheter och rättigheter som finns desto bättre.

I ett meningsutbyte på Twitter i går kväll framgick att Hyresgästföreningen inte tycker att detta räcker. I stället förespråkas att den ”mänskliga faktorn vid förmedling av bostäder [tas] bort”.

Jag håller inte med. Dels är jag inte övertygad om att frånvaron av människor i urvalsprocessen löser problem som har med icke-rationella motiv att göra. Osäkerhet som i dag hanteras av mänskligt omdöme kan till exempel ersättas av skärpta formella krav bland urvalskriterierna. Dels är det ett trubbigt verktyg vars eventuella effekter med avseende på diskriminering inte uppväger den inskränkning det innebär av fastighetsägarnas självbestämmande.

Utöver det är det ett uttryck för systemtänk som jag tror bottnar i en ganska ensidig bild av hyresvärdar som större kommunala eller privata bostadsbolag, med hundra- eller tusentals lägenheter. De flesta hyresvärdar är trots allt små och ju mindre verksamheter desto tydligare illustreras innebörden av den förlorade möjligheten att välja sina kunder. Eller är tanken att personer som exempelvis äger och själv bor i ett hus med sex lägenheter skulle undantas?

Det är viktigt att tänka stort i angelägna frågor, men eventuella konsekvenser för de små måste alltid beaktas.