Inga bostäder är de sämsta bostäderna

Nu har Sveriges minsta studentbostad fått en hyresgäst. Företaget AF-Bostäder har anordnat en tävling för att avgöra vem som får flytta in i huset på 8,8 kvadratmeter. I dagarna avslöjades att 21-åriga Madeleine Forsberg är den lyckligt lottade. I det lilla vita huset som ligger fritt i ett område i Lund med studentbostäder, finns ett sovloft med ett arbetsbord under, en liten mathörna, pentry och toalett med dusch. Utanför dörren finns en liten trädgårdstäppa. Hyran: 2 500 kr i månaden. Enligt Boverkets byggregler så är den här bostaden givetvis på tok för liten. Den borde istället vara drygt 20 kvadratmeter, men då hade den blivit betydligt dyrare. Det här är ett experiment och bostadsföretaget har fått dispens från Boverket.

Personligen tycker jag att det här kreativa experimentet visar på flera viktiga poänger. Den första och viktigaste är att inga bostäder är de sämsta bostäderna. Visserligen är 8,8 kvadratmeter en extremt liten bostad, men jag är övertygad om att många hellre bor så här än sover på kompisars soffor eller bor kvar hemma hos föräldrarna under studietiden. Den andra viktiga poängen är att det faktiskt går att bygga nya bostäder till en överkomlig hyra om bara viljan finns och regelverket blir mer flexibelt. Den tredje poängen är att den fria individuella viljan är ett bra instrument för att avgöra vad som är godkänd standard, givetvis inom anständiga ramar. Om man ser till hyresgästers och framförallt studenters prioriteringar så brukar låg hyra vara högt upp på listan. Här kombineras det med att det är trångt men i övrigt bra standard och sprillans nytt och dessutom i ett bra läge. Att flytta in här är för 21 åriga Madeleine Forsberg inte ett straff utan en ren vinst. Jag tycker vi i större utsträckning bör låta folk själva bestämma vad de vill ha.

Borde kanske tro allt jag hör också

En centralt placerad person hos Hyresgästföreningen beklagar sig emellanåt över att våra hyresförhandlare anför argument för sina yrkanden som saknar stöd i bruksvärdessystemet, gärna uttryckt som att vi ”bedriver näringspolitik vid förhandlingsbordet”.

Jag medger att jag själv håller mig med den annars rätt okontroversiella uppfattningen att prisbildning är en viktig del av våra medlemmars näringsvillkor, men också för hur bostadsmarknaden påverkar samhället. Fungerar den som den bör eller utgör den ett släpankare för både enskilda och samhället i stort. I det avseendet kan näringspolitik inte separeras från hyresförhandlingar ännu – och därmed inte heller vad som ligger på bordet under själva förhandlingarna.

Inför detta konstaterar företrädaren för Hyresgästföreningen att det naturligtvis står oss fritt att anföra vad vi vill, men att det spelar föga roll så länge skälen saknar stöd i Hyreslagen. Det får trots allt anses gentilt. Enligt egen uppgift är det nämligen för hennes egen organisation främmande att blanda in andra faktorer än dem som är relevanta vid en eventuell bruksvärdesprövning.

Att jag då och då hör motsatsen viftas bort med att jag inte ska tro allt jag hör. Eftersom jag inte vill verka ohörsam är jag glad att hon avgränsar sig till min hörsel. Då behöver jag åtminstone inte tvivla på vad jag ser. Som till exempel när hennes Stockholmskollega Terje Gunnarsson upprörs över att mina Stockholmskollegor i sina yrkanden tar otillräcklig hänsyn till hyresgästernas ekonomi, den allmänna kostnadsutvecklingen och det osäkra ekonomiska läge som råder – alla högoddsare vid en bruksvärdesprövning. Eller när hennes kollegor i Linköping anför motpartens goda ekonomi som grund för att inte medge någon hyreshöjning alls.

Jag har inget emot att Hyresgästföreningen söker stöd för sina yrkanden utanför bruksvärdesprövningens begränsningar.  Men så beklagar jag mig inte heller över att de bedriver näringspolitik vid förhandlingsbordet.

 

En lag blockeras – Exemplet Örebro

Läser idag att Hyresmarknadskommittén (HMK) avgjort hyrorna i Örebro. Man får intrycket att Hyresmarknadskommittén är ett oberoende juridiskt institut som ska bedöma vad som är rimligt i en tvist. I själva verket består HMK av Barbro Engman, ordförande i Hyresgästföreningen och Kurt Eliasson, VD i SABO, de allmännyttiga bostadsbolagens organisation. Ingen av dessa har anledning att låta den nya lagen få större genomslagskraft än nödvändigt eftersom de i knäet på varandra hela tiden hävdat att den nya lagen om allmännyttans krav på affärsmässighet och marknadsmässiga krav inte betyder så stora förändringar. Min tro är att bostadsbolaget i Örebro, ÖBO:s VD vet bättre när han säger i en kommentar:

 – Det är med besvikelse vi mottagit beslutet om en höjning som ligger på en mycket lägre nivå än vad som hade krävts för att vi ska kunna klara av det stora underhållsbehov vi står inför. Trots att Hyresgästföreningen i diskussioner principiellt godkänt våra omkostnadsnivåer, kommer vi nu att bli tvungna att göra avsevärda begränsningar för vårt underhåll, säger Ulf Rohlén.

– Avkastningskravet till Örebro kommun är inte förhandlingsbart. Den nya lagstiftningen säger att vi ska leverera en avkastning som motsvarar vad en privat fastighetsägare har. Örebro kommun, ÖBOs ägare, har för 2012 begärt 40 miljoner kronor i vinst, vilket är ett steg på väg mot en marknadsmässig avkastning. För att klara det måste ÖBO nu anpassa vår budget. I första hand innebär det att vi får skjuta på nödvändigt underhåll, menar Ulf Rohlén.

Enligt min syn är det helt orimligt att den nya lagen kombineras med avtalsmässiga regler som tvingar kommunala bostadsbolag som ÖBO att följa HMK:s rekommendationer. Vart tog då andemeningen i affärsmässighet och marknadsmässiga avkastningskrav vägen? Samtidigt är det förstås en fråga som främst berör de kommunala bolagen och deras hyresgäster, men det är oundvikligt att reflektera över hur man effektivt kan blockera andemeningen i en ny lagstiftning om man bara vill. Och det vill uppenbarligen vissa.

Rapport bland papayor och bananer i hyresdjungeln

I går kväll sände Rapport ett inslag om hur hyresgäster blivit den nya guldkalven och hur väl fastighetsägare lever på denna utveckling. Av frågorna till ”mannen på gatan” framgick att reportern nog tyckte att utvecklingen som sådan var värd viss indignation.

Det går naturligtvis att ha synpunkter på Rapports val att sända ett sådant inslag när intensiva förhandlingar pågår mellan många av våra medlemmar och Hyresgästföreningen och därmed låna sig till det påverkansarbete som bedrivs parallellt. Om det tänker jag emellertid inte orda så mycket. Jag tycker det finns större anledning att reda ut några av de förbryllande budskap som Rapport förmedlar.

Först något om premissen att det skulle vara problematiskt att företag som tillhandahåller bostäder går bra – och att deras kunder bidrar till det. När presenteras positiv statistik från Volvo som en indignationsstory och hur många ägare av en Volvo får då frågan om de kan sova gott om natten efter att ha bidragit till framgången? Huvudpremissen borde väl vara att välskötta och framgångsrika svenska företag alltid är något positivt.

Därutöver förvillar Rapport tittarna genom en salig sammanblandning av begrepp och storheter. I värsta fall har de inte förstått dem själv, men givet reporterns erfarenhet tror jag det handlar om något annat.

Reportaget fokuserar på värdetillväxten på fastigheterna, eller om man vill på totalavkastning. Det säger inget om lönsamheten. Värdetillväxten beror på att de berörda städerna präglas av stor inflyttning, låg nyproduktion och inte minst i Stockholm en hög andel ombildning till bostadsrätt. Därtill kommer, vilket också redovisas i inslaget, att sjunkande räntor, stor omvärldsosäkerhet och brist på attraktiva alternativ har gjort fastigheter generellt mer intressanta som investeringsobjekt. Om du inte använder den värdetillväxten för att låna till andra investeringar stannar emellertid värdetillväxten på pappret. Alternativet är att sälja, men bland det riktigt stora flertalet fastighetsägare är det inget som lockar.

Lönsamheten då, som borde vara en bärande del i ett inslag om ”hyresgästen som guldkalv”? Nej, om den hörs inget.

Lönsamheten mäts som driftnettot, eller direktavkastningen, dvs skillnaden mellan kostnader och intäkter i förvaltningen av hyreshusen. Enligt de siffror som Rapport redovisar har hyrorna (intäkterna) i Stockholm, Göteborg och Malmö stigit med 15, 19 respektive 11 procent på 5 år, dvs 2-3,5 procent per år i centrala lägen. Men varken inflation eller kostnaderna redovisas och vi vet att direktavkastningen ser väldigt annorlunda ut.

Slutsatsen, som aldrig dras i inslaget, är inte att det är anmärkningsvärt lönsamt att äga och förvalta hyresfastigheter, men väl att köpa och sälja dem. Allra lönsammast är det att köpa, strunta i förvaltningen och sedan inom några år sälja och kamma hem värdeökningen. Denna typ av köp och försäljning av ”stafettfastigheter” fungerar så länge hyressättningen inte bättre beaktar faktorer som kvalitet och läge.

Här missar man även en tydlighet kring vad som skiljer hyreslägenheter från hyresfastigheter. Hyresfastigheter värderas, köps och säljs på en finansiell marknad. Utbud, efterfrågan, samhällsekonomin och alternativen styr priset. Här har hyresgäster motiv att välkomna en hög värdering – alternativet är ju så mycket sämre för dem.

Avslutningsvis kan jag inte undgå att placera in inslaget i den bredare bostadsdebatt som förs, ni vet den som domineras av den utmanande bostadsbristen på våra tillväxtorter, ett över tiden tilltagande underskott på hyreslägenheter och en nyproduktionsvolym som både regering och opposition med olika medel försöker stimulera. Enligt all ekonomisk teoribildning borde köerna ringla långa av företag som står redo att producera fler hyreslägenheter med så ”guldkantade” villkor. Så ser emellertid inte verkligheten ut och logiken i det budskap Rapport förmedlar haltar därför. Det förstärker intrycket att Rapport någonstans mellan originalidé och redigering inte bara blandade friskt i fruktskålen utan även gick vilse i hyresdjungeln.

 

Hyresgästföreningen eller lagen? Lagen!

Idag publicerar Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman ett öppet brev till fastighetsägare. Brevet innehåller utvalda citat ur nya lagen om allmännyttan (prop 2009/10:185) för att ge stöd åt uppfattningen att ingenting har hänt. Citaten är valda med ett retoriskt syfte, men varje citat kan lika enkelt motsägas av andra citat ur samma lagtext. Se här:

Barbros citat: ”…de kommunala bostadsaktiebolagen har inte tillkommit för att skapa vinster, utan för att tillgodose ett allännyttigt syfte. I den meningen är det allmännyttiga syftet överordnat andra aspekter…(sid 47 )

Alternativt citat: ”Samtidigt gäller att företagen verkar på en konkurrensutsatt marknad där stöd till företag kan bli konkurrenssnedvridande. Även de kommunala bostadsaktiebolagen måste således agera affärsmässigt och åläggas normala avkastningskrav” ( sid 47) Direkt efter Barbros citat, faktiskt.

Barbros citat:  saknas ”anledning att reglera vilket eller vilka mått som skall användas för att bedöma avkastningskrav och avkastningsnivå just i fråga om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag som bedrivs affärsmässigt.” (sid 45)

Alternativt citat: ”Kommunen ska agera på samma sätt som en jämförbar privat ägare av ett jämförbart privat bolag” (sid 44). ”…kommunala bostadsaktiebolag ska bedriva sin verksamhet affärsmässigt och att samma krav ska ställas på de allmännyttiga bostadsbolagen som på övriga företag på bostadsmarknaden” (sid 44). 

Sedan kommer Barbros slutsatser. ”Det är nödvändigt att det råder enighet om att de allmännyttiga bostadsföretagen är en särskild företagsform med ett särskilt uppdrag.” Också här kommer ett retoriskt citat.

Barbros citat: ”affärsmässiga principer” inte innebär att företagen skall bedrivas som privata företag utan att företagen ska…utgå ifrån vad som är långsiktigt bäst för företaget som sådant, givet de begränsningar och förutsättningar som ligger i att de skall vara långsiktiga, seriösa fastighetsägare på hyresmarknaden inom ramen för de regler som gäller för denna sektor”. (här anges av någon anledning ingen sidanvisning)

Alternativa citat: ”Regeringens förslag: Allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag ska bedriva sin verksamhet i enlighet med affärsmässiga principer. Bolagen ska ha marknadsmässiga avkastningskrav, vilket innebär att bolagen skall undantas från självkostnadsprincipen och förbudet att driva företag i vinstsyfte” (sid 43, inramat regeringsförslag, som antogs av Riksdagen)

”Det är enligt regeringens mening angeläget att de kommunala bostadsföretagen dels inte har några särskilda, gynnande villkor som kan snedvrida konkurrensen på bostads- och hyresmarknaderna, dels verkar som normala och långsiktiga aktörer på denna marknad” (sid 49).

Hur svårt kan det vara, Barbro? Det finns inte som du säger en ”särskild form av affärsmässighet som skall gälla för dessa företag”. EU-rätten och propositionen stipulerar att det skall vara konkurrensneutralitet. Sedan kan vi använda all vår retorik för att försöka förvirra detta men vi vet att juridiskt är det helt ointressant vad såväl Hyresgästföreningen som Fastighetsägarna tycker. Det är min förhoppning att förhandlare och fastighetsägare successivt skall inse betydelsen av den nya lagstiftningen och de nya krav den ställer på affärsmässigt agerande i kommunala bostadsföretag. Det är också min förhoppning att vi skall kunna komma fram till rimliga tolkningar av den nya lagstiftningen. Men i slutändan är det en ny lag och lagtolkning görs enligt regeringsformen av rättsväsendet, inte av oss intresseorganisationer. Som tur är, får jag kanske tillägga.

Vad skulle Barbro säga?

Foto: Sune Fridell

Barbro Engman, förbundsordförande för Hyresgästföreningen, påpekar regelbundet att vi inom Fastighetsägarna inte ska ha synpunkter på de kommunägda bostadsbolagen och deras relation till sina ägare. Den uppfattningen framstår inte nödvändigtvis som helt logisk. Förhållandet mellan bolagen och kommunerna har ju till och med ansetts så viktig för de privata bostadsföretagens möjligheter att konkurrera under lika villkor att en helt ny lag antagits med bred majoritet i riksdagen. Självklart ligger det i våra medlemmars – och därmed vårt – intresse att lagen får genomslag över hela landet.

När jag läser i Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra att Barbro Engman kritiserar Örebros kommunägda bostadsbolag Öbo för att de blivit medlemmar hos oss anar jag att den haltande logiken fått sällskap av en viss dubbelmoral.

– Det finns bara frågor kvar. Jag undrar vad de söker hos Fastighetsägarna som inte finns hos Sabo.

följt av …

Hon är också kritisk till att Öbo inte fört någon dialog med Hyresgästföreningen om vad ett dubbelt medlemskap kan få för konsekvenser i hyresförhandlingarna.

Medan vi förutsätts avhålla oss från synpunkter på sådant som påverkar enskilda medlemmars möjligheter att lokalt konkurrera på lika villkor anser alltså Barbro det vara fullständigt legitimt att hon själv har synpunkter till och med på vilka organisationer ett kommunägt bostadsbolag är medlem i eller samarbetar med. Hon kan säkert argumentera väl för sin ståndpunkt, men jag utgår från att hon då även tycker det är ok att vi  bryr oss om sådant i de kommunägda bolagens verksamhet som påverkar våra medlemmar.

I internetvärlden används ibland uttrycken ”What would Google do?” och ”What would Steve Jobs say?” som vägledning för den rådville. På hyresmarknaden verkar det finnas åtminstone en som gärna introducerar ”What would Barbro say?” som en obligatorisk kontrollfråga inför varje beslut, oberoende av karaktär.

Var är bostadspolitiken Björklund?

Denna helg samlas folkpartister från hela landet i Karlstad för att diskutera sin framtida politik. Vår organisation såväl som Hyresgästföreningen är på plats för att föra initierade samtal med politiker från hela landet, främst om hyresrättens framtid och den utpräglade bostadsbristen. För det är nämligen så, att några av frågorna på dagordningen under landsmötet 2011 handlar om våra bostäder. Hoppfullt skrev jag igår en debattartikel i NWT om att Sverige behöver en liberal bostadspolitik. Den avslutades med en direkt fråga till Folkpartiet: ”Är ni villiga att ta ansvar i bostadspolitiken och reformera bostadsmarknaden?”

Dessvärre grusades mina förhoppningar direkt då Jan Björklund inledningstalade. Det var EU-politik, det var värnskatt och ungdomsarbetslöshet, men det var inte ett enda ord om bristen på bostäder. Alla dessa frågor är relevanta, men att inte ta upp bostadsfrågan när 80 procent av Sveriges kommuner lider av brist på hyresrätter tycker jag är anmärkningsvärt. Folkpartiet är inte ensamt parti om att hantera bostadspolitiken styvmoderligt. Det är snarare så att de flesta partier verkar ha svårt för att ta ställning när det gäller bostäder. Frågan tycks antingen vara för svår eller så är den för ideologisk för att någon ska våga ta i den.

Vi står idag inför en situation där 90-talets stora barnkullar vill ut på bostadsmarknaden. Det är omkring 700 000 unga som vill flytta hemifrån men inte har den möjligheten. Detta är en ohållbar situation som enbart en tillräcklig nybyggnation av främst hyresrätter kan förbättra. Det vi behöver är en trovärdig politisk förkämpe som inte hymlar och mumlar utan rakryggat ställer krav på bostadsmarknaden och samtidigt ger hyresrätten långsiktigt hållbara regler och förutsättningar för egen bärkraft. Vilket parti vill fånga den bollen? Folkpartiet verkar åtminstone inte springa efter den idag.

Juholt lockar med björntjänst

Håkan Juholt genomförde i går sitt första sommartal som partiledare. Partistrategerna hade valt att förlägga det till klassisk folkhemsmark i förortsområdet Västertorp, söder om Stockholm. Det var en inramning som i stora delar även präglade innehållet. Du som inte hade möjlighet att höra det live kan ta del av det här.

Expressen hade förvarnat om att det skulle handla mycket om bostäder och att Juholt önskar göra bostadsfrågorna till valvinnare 2014. Det skrev Expressen förvisso redan när Juholt som nybliven partiordförande rumsterade om bland partiföreträdarna i riksdagens utskott och det återstår att se hur mycket sanning det ligger i det. Fredrik Reinfeldt prioriterar sannolikt en annan agenda.

Att framgångsrikt lyckas placera en fråga högt på dagordningen behöver emellertid inte betyda väljarframgångar. Fel politik förblir fel politik, om än framgångsrikt marknadsförd. Få valsegrar kan tillskrivas partiernas kommunikationschefer.

I Västertorp levererade Juholt några besked om hur hans parti vill lösa problemen på bostadsmarknaden. Utöver investeringsstöd för fler studentbostäder och politiskt frammanad nyproduktion av hyresrätter vill (S) lagstadga krav på kommuner att bygga ”ett blandat boende”.

Tyvärr låter detta som en repris på något vi prövat förut. Och det är oroväckande. Av erfarenhet vet vi att utlovade statliga subventioner riskerar skapa tvärstopp för byggande som redan är planerat. Investeringar i bostäder får inte mandatperiodplaneras utifrån spekulationer kring olika stimulanspaket.

Subventioner för byggande av hyresbostäder driver dessutom upp kostnader i alla led. Det drabbar i slutändan hyresgästens plånbok, både som skattebetalare och via hyresavin. Det är inte en långsiktigt hållbar lösning.

Det hade varit befriande att i stället höra Juholt slå fast att regering och opposition nu en gång för alla måste skapa långsiktigt stabila villkor som gör det möjligt för fler att investera i bostäder, där ett bättre nyttjande av det befintliga beståndet stimulerar rörligheten på bostadsmarknaden, där hyror på sikt bättre ska avspegla hur människor värderar sina lägenheter och där ingen utanför ”det hyresindustriella komplexet” ska behöva skaka oförstående på huvudet över hur liten skillnaden i hyresnivå är mellan en trerummare i Stockholm och Degerfors.

Det fick vi nu inte höra. Juholt valde att prioritera de enkla retoriska greppen, som om politik bara handlade om vem som vann den senaste matchen. De löften han ställde ut kan emellertid bli dyra, inte bara ur det kamrersperspektiv han själv hänvisade till.

Uppfriskande om bostadsbrist

Aldrig manifesteras bristen på bostadsmöjligheter i framför allt våra tillväxtorter så tydligt som inför terminsstart vid universitet och högskolor. Media fylls av vittnesmål från desperata studenter utan tak över huvudet och reportage om intagningsvolymer som med råge överstiger nettotillskottet av (student-)bostäder som frigjorts eller nyproducerats. Det redaktionella materialet ackompanjeras av debattinlägg från organisationer och personer som på ett eller annat sätt representerar eller vill göra sig till tolk för studenternas behov.

Budskapen är som regel variationer på temat ”Bygg!”, och bygga ska man göra mer, smått, billigt och subventionerat. Förslag som tar fasta på att bättre utnyttja det befintliga beståndet avvisas eller hånas, kanske för passa in i den bostadspolitiska retoriken. Det är synd. Antingen eller är trots allt inget alternativ.

Problemen är både akuta och långsiktiga. Samtidigt som vi räknar tusentals enskilda till de drabbade är det ett betydande samhällsproblem, som riskerar växa i omfattning. Att så många studenter saknar bostad är illa nog, men att arbetsmarknaden inte kan utvecklas i den takt som annars vore möjligt är värre.

Mot den bakgrunden behövs naturligtvis både mer av nyproduktion och insatser som gör att det befintliga beståndet utnyttjas bättre, i synnerhet som nyproduktionen aldrig kan svara för mer än en någon enstaka procent av det totala bostadsutbudet på en ort. Något Alexenderhugg lär man aldrig finna, men väl en palett av förslag som adresserar allt från höga kostnader för nyproduktion via en större andrahandsmarknad till ett hyressättningssystem som bättre främjar behoven hos dem som bor eller söker en bostad.

Mot den bakgrunden känns dagens inlägg i debatten uppfriskande. Det är Ida Drougge, riksordförande för Moderata studenter, som i Svenska Dagbladet uppmanar Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet att ta ett större ansvar för bostadsfrågorna. Och att detta måste ske genom en kombination av åtgärder, där byggande bara utgör ett element bland flera.

M väljer kommunala bolag – rubrik från SvD

Idag kan vi läsa i SvD och andra tidningar att en arbetsgrupp inom moderaterna har tagit fram förslag till nytt kommunalt handlingsprogram. Ett av förslagen i detta innebär att moderaterna skall byta fot när det gäller kommunala bolag, bland annat bostadsbolag. Motiven är att de skall vara viktiga verktyg för att bygga hyresrätter. Nå, nu byggs det faktiskt hyresrätter också av privata fastighetsbolag och det kommer att ske också i framtiden om rätt förutsättningar finns. Att den nya Plan- och Bygglagen leder till 20-25% högre kommunla avgifter för bygglov är inte en sådan förutsättning. Men det var inte det jag skulle skriva om utan om förutsättningarna för moderaternas omprövning av sin inställning till kommunala bostadsbolag. Reservationen är att de måste ha ”tydliga ägardirektiv, drivas affärsmässigt och ha marknadsmässiga avkastningskrav för att undvika osund konkurrens”. Hur drevs dessa bolag tidigare, då, kan man undra?

I alla händelser fick vi vid årskiftet en ny lag som är tydlig just i dessa avseenden och som talar om affärsmässiga principer, marknadsmässiga avkastningskrav och ”att samma krav skall ställas på de allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolagen som på övriga företag på bostadsmarknaden”. I samma lagstiftning betonas att bostadsförsörjningsansvaret åvilar kommunen, inte det kommunala bostadsbolaget. Detta är en viktig skillnad som kanske den moderata arbetsgruppen borde ta en närmre titt på. Annars får jag väl hoppas att någon under remissrundan eller i partistyrelsen noterar skillnaden. Visst kan det kommunala bostadsbolaget vara ett redskap i arbetet med bostadsförsörjningen, men det kan även privata fastighetsbolag vara.  Och här har den tidigare moderata inriktningen varit att ”kommuner inte skall bedriva näringsverksamhet”.  

Vi får se hur partistämman i oktober hanterar förslagen.

Prop. 2009/10:185, sid 26-34, sid 45   http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/142985