Kategori: Nyproduktion

Göteborg – en stad i startblocken

Efter två intensiva dagars fastighetsmässa i Göteborg med massor av olika seminarier och debatter, drygt 100 utställare som gjorde affärer på plats och nära 3 000 besökare kan jag nu summera intrycken. Det första är förstås att vår satsning på att anordna en branschmässa för den västsvenska fastighetsmarknaden var en riktig sådan och mötte stor efterfrågan. Ett annat intryck är att det finns ett stort driv och ambitiösa visioner för staden, inte bara bland fastighetsföretagen utan även bland politiker och andra delar av näringslivet. Ett tydligt exempel på detta är hotellkedjan Clarion, med Petter Stordalen i spetsen, som när de nu bygger om det anrika posthuset vid Drottningtorget har ansatsen ”The New Face of Gothenburg”. Med detta menas inte främst att hotellet ska vara stadens nya ansikte utåt utan snarare att det skapas för den nya generation som håller på att ta plats i Göteborg. Staden kännetecknas inte längre enbart av industri, fotboll, räkfrossa och Liseberg utan sjuder av nya spirande verksamheter där de kreativa näringarna visar vägen. Företag som Nudie Jeans och webbyrån Kokokaka är stadens nya ansikten utåt och ett hotell som hyr ut kontorslokaler där du kan välja att äta, fika, konferera eller gå på spa för hela hyresbeloppet är anpassat efter framtidens små, smarta och flexibla företag.

Om man ska tro de många röster som hörts på fastighetsmässan så är Göteborg trots allt inte en stad skakad av mutskandaler. I denna fråga råder samsyn mellan stadens politiker och storföretagare. Att många oegentligheter har lyfts fram på sistone beror snarare på att Göteborg håller på att rensa upp i en ful nedärvd tradition och sannolikheten är stor att denna upprensning även skulle behövas i många andra delar av landet. Nej, Göteborg är snarare en varm, öppen och mänsklig stad som är omåttligt populär, inte minst bland människor som bor i det övriga landet. Men allt är inte frid och fröjd. ”Den uthyrningsbara bostadsytan i Göteborg behöver dubbleras” säger Thomas Dahl, vice VD på Wallenstam samtidigt som Erik Selin, VD på Balder, med ett leende konstaterar att bra business är att följa det minsta motståndets lag. Att välja mellan att bygga nytt i Göteborg eller i Stockholm är som att välja mellan en brottningsmatch eller ett samarbete konstaterar de därefter båda två.

Visioner finns det gott om även på den politiska sidan, men steget därifrån till att uppfylla Helene Odenjungs (FP) vision om ett Storgöteborg med 1 miljon invånare tycks långt. Då krävs ”politisk skärpning” som kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S) konstaterar. Genvägar och mygel är aldrig av godo, men med det sagt får inte rädslan för att trampa någon på tårna stå i vägen för utvecklingen och förhindra Göteborg från att växa. Vi som bor i regionen är nog alla ense om att det är dags att visa politiskt mod och släppa fram byggkranarna. Profilbyggnader eller ej, låt oss bygga en stad för kreativitet och öppenhet, en stad för de unga såväl som för de gamla, en stad som är stolt över sitt arv men redo för framtiden.

Tunnelseende om studenters boende

Som sig bör så här års växer högen av artiklar och blogginlägg om studenternas svårigheter att finna någonstans att bo. Avvikelserna från huvudfårans det-finns-för-få-studentbostäder-och-politikerna-måste-därför-skjuta-till-mer-pengar-för-att-bygga-fler är försvinnande få, så det känns därför befriande att då och då finna någon som antingen ifrågasätter ingångsvärdena eller lyfter fram  fler möjligheter.

Innan du drar slutsatser som saknar stöd i verkligheten är det på sin plats att fastslå följande: Bostadsbristen bland studenter och andra kan inte lösas framgångsrikt utan att det produceras fler bostäder. God tillgång till hyreslägenheter är värdefull för att främja rörligheten på bostadsmarknaden, vilket är viktigt både för studenter och arbetsmarknadens funktionssätt.

Med det sagt, några synpunkter på diskussionen.

Det är lätt att kräva av staten och kommunen att de ska satsa på nyproduktion av små billiga studentbostäder. Den som framför  det kravet – och samtidigt motsätter sig andra förändringar av hur bostadsmarknaden fungerar för unga – blir för mig svår att ta på allvar. Hur framgångsrikt man är pressar byggkostnader förblir kvadratmeterpriset till exempel lägre för en motsvarande bostad i det befintliga bostadsbeståndet. Att frigöra boyta i det borde vara minst lika prioriterat.

Här ingår inte bara sådant som förbättrade möjligheter till andrahandsuthyrning av egen bostad eller förstahandsutshyrning av bostadsrätt. Att undanröja trösklar för folk att lämna sin för stora bostad för en mindre, och därmed ge plats för någon som söker en större är ett sätt att frigöra mindre lägenheter som exempelvis en nybliven familj börjat växa ur. Begreppet flyttkedjor har blivit ett rött skynke för flera av de mest röststarka debattörerna, men de är en del av den ökade rörlighet som behövs på bomarknaden – och som gör nyproduktion av alla sorters bostäder angelägen. Jag hyser inga illusioner om att SFS (m.fl.) ska kräva fler 2:or, 3:or och 4:or för unga familjer eller medelålders som inte längre vill bo kvar i villan. Men det vore upplyftande om deras analys av ungdomars bostadssituation sträckte sig längre än att räkna nyproducerade studentlägenheter.

För ett bättre utnyttjande av det befintliga beståndet OCH för bättre möjligheter att anvisa mark för lämplig nyproduktion är det också viktigt att fokusera på en bättre fungerande infrastruktur. Få studenter och allt färre unga i tillväxtregioner är bilburna och väl fungerande allmänna kommunikationer gör kravet på studentbostäder inom cykelavstånd från skolan mindre relevant. Det skulle också bespara debatten från anklagelser om studenter som bortskämda.

Kraven tar ofta sin utgångspunkt i att skattepengar ska subventionera byggandet av små hyresrätter. Som argument anges gärna att subventioner här borde accepteras eftersom marknaden inte förmått möta efterfrågan. Jag skulle kunna förlänga inlägget med resonemang om hur fri att hantera situationen som marknaden egentligen är, men det skulle föra för långt. Jag hänvisar däremot gärna till vad jag skrev i förrgår om erfarenheterna av subventioner på hyresmarknaden. De driver priser i alla led och efterfrågas därför varken av fastighetsägare eller byggföretag.

Slutligen, vilket väl är oundvikligt idag, några ord om Stefan Attefalls uppmärksammade råd till studenter. Det är svårt att inte dra paralleller till utspelet från Svensk Näringsliv inför Almedalen. Det senare landade helt fel, men i grunden utgick det från en problembeskrivning som förtjänar diskussion. Bör valet av högre utbildning få vägledas av annat än vad man själv brinner för? Ur ett jordnära perspektiv måste svaret naturligtvis vara ja. Och valen görs ständigt, när vi kastar in faktorer som närhet till familj och kära, kostnader för studier i USA, språkproblem i Ungern osv, osv. Det friskriver naturligtvis inte bostadsministern från sin del av ansvaret för att boendesituationen underlättas, men det är inte heller något att gå i taket för. Statsråd har levererat avsevärt intressantare oneliners på det här temat.

Juholt lockar med björntjänst

Håkan Juholt genomförde i går sitt första sommartal som partiledare. Partistrategerna hade valt att förlägga det till klassisk folkhemsmark i förortsområdet Västertorp, söder om Stockholm. Det var en inramning som i stora delar även präglade innehållet. Du som inte hade möjlighet att höra det live kan ta del av det här.

Expressen hade förvarnat om att det skulle handla mycket om bostäder och att Juholt önskar göra bostadsfrågorna till valvinnare 2014. Det skrev Expressen förvisso redan när Juholt som nybliven partiordförande rumsterade om bland partiföreträdarna i riksdagens utskott och det återstår att se hur mycket sanning det ligger i det. Fredrik Reinfeldt prioriterar sannolikt en annan agenda.

Att framgångsrikt lyckas placera en fråga högt på dagordningen behöver emellertid inte betyda väljarframgångar. Fel politik förblir fel politik, om än framgångsrikt marknadsförd. Få valsegrar kan tillskrivas partiernas kommunikationschefer.

I Västertorp levererade Juholt några besked om hur hans parti vill lösa problemen på bostadsmarknaden. Utöver investeringsstöd för fler studentbostäder och politiskt frammanad nyproduktion av hyresrätter vill (S) lagstadga krav på kommuner att bygga ”ett blandat boende”.

Tyvärr låter detta som en repris på något vi prövat förut. Och det är oroväckande. Av erfarenhet vet vi att utlovade statliga subventioner riskerar skapa tvärstopp för byggande som redan är planerat. Investeringar i bostäder får inte mandatperiodplaneras utifrån spekulationer kring olika stimulanspaket.

Subventioner för byggande av hyresbostäder driver dessutom upp kostnader i alla led. Det drabbar i slutändan hyresgästens plånbok, både som skattebetalare och via hyresavin. Det är inte en långsiktigt hållbar lösning.

Det hade varit befriande att i stället höra Juholt slå fast att regering och opposition nu en gång för alla måste skapa långsiktigt stabila villkor som gör det möjligt för fler att investera i bostäder, där ett bättre nyttjande av det befintliga beståndet stimulerar rörligheten på bostadsmarknaden, där hyror på sikt bättre ska avspegla hur människor värderar sina lägenheter och där ingen utanför ”det hyresindustriella komplexet” ska behöva skaka oförstående på huvudet över hur liten skillnaden i hyresnivå är mellan en trerummare i Stockholm och Degerfors.

Det fick vi nu inte höra. Juholt valde att prioritera de enkla retoriska greppen, som om politik bara handlade om vem som vann den senaste matchen. De löften han ställde ut kan emellertid bli dyra, inte bara ur det kamrersperspektiv han själv hänvisade till.

Inte mycket nytt på bostadsfronten

2010 blev ett riktigt bottenår när det gäller nybyggda lägenheter i Sverige. Enligt dagsfärsk statistik från SCB färdigställdes totalt 19 500 lägenheter. Och då räknas inte bara lägenheter i flerbostadshus utan även i småhus. Det är en minskning med 15 procent jämfört med 2009. Det innebär att Sverige fortsätta på den väg som gällt sedan mitten av 1990-talet, d.v.s. att det byggs mycket lite. I ett internationellt perspektiv har Sverige numera en självklar plats i jumboligan. Under 2010 byggdes det ungefär hälften så många bostäder per invånare som i våra nordiska grannländer, med undantag för Danmark där bostadspriserna kollapsat (och som därför låg på samma sorgliga nivå som Sverige). Att hyresrätten fortsatte sin kräftgång under 2010 var inte heller någon överraskning. Knappt en tredje av det totala antalet färdigställda lägenheter i landet var hyresrätter (ungefär hälften av flerbostadshusen). Slutsats: Inte mycket nytt på bostadsfronten 2010.

Bostadsbristen tilltar

Bostadsbyggandet fördubblades under första halvåret 2010 jämfört med samma period 2009. Det framgår av den SCB-statistik som presenterades nu på morgonen. Det är den kraftigaste ökningen som någonsin registrerats, enligt SCB. Fantastiskt! Då är allt frid och fröjd och bostadsbristen i storstäderna snart ett minne blott, eller…? Knappast. I hela landet påbörjades byggandet av cirka 12 450 bostadslägenheter.  Det motsvarar inte ens det behov som finns i enbart Stockholms län, som enligt länsstyrelsen ligger på 13 000 nya bostäder per år för att svara mot länets befolkningsökning. Det är bra många fler än de 3322 lägenheter som, enligt SCB, påbörjades i länet under första halvåret. Bostadsbristen tilltar.

Igenbommade byggbodar

2009 blev året då byggbodarna bommades igen. Det framgick av SCB:s statistik över bostadsbyggandet som offentliggjordes nu på morgonen. Det förvånar nog ingen att byggandet gick på sparlåga. I landet påbörjades totalt 15 250 lägenheter. Det är den lägsta nivån på tio år och hela 30 procent under nivån 2008. Utvecklingen i Storstockholm var likartad. Här minskade byggandet med 28 procent från 6422 påbörjade lägenheter under 2008 till 4645 stycken förra året.

Om den pågående ekonomiska återhämtningen håller i sig, kan vi lugnt räkna med att byggande ökar i år. Med tanke på det obefintliga byggande förra året, skulle allt annat vara en kioskvältare. Men vi kommer inte att nå upp till de nivåer som krävs för att möta den efterfrågan som finns. I de svenska storstäderna byggs det, som vi vet, på tok för lite oavsett om det är kris eller inte.