Att spara eller inte spara…

Jag har precis kommit hem efter några intensiva dagar i Visby. Bland de nästan 1 400 olika evenemang som erbjuds besökaren under Almedalsveckan valde jag ut ett drygt tiotal seminarier som handlade om ekonomin och arbetsmarknaden. Oron för hanteringen av skuldutvecklingen i Europa var ett genomgående tema.  Och det är uppenbart att man kan tycka rätt olika om vad som bör göras.

I den ena ringhörnan befinner sig de ekonomer som är riktigt oroade för de omfattande sparpaket som flera regeringar i Europa nu lanserar. Dessa paket kommer vid en tidpunkt där såväl privatpersoner som företag redan sparar för fullt. Om även staterna ska börja spara kommer återhämtningen att knäckas. Då viker tillväxten ned igen. Följden blir, tvärtemot vad regeringarna vill, att skulderna ökar som andel av BNP istället för att minska. Den depression vi hittills lyckats undvika knackar då snart på dörren.

Receptet som dessa ekonomer skriver ut är att besparingarna bara ska omfatta de länder som ligger värst till, dvs. de som riskerar att få okontrollerad skuldutveckling om inget görs snabbt. Övriga länder ska låta de finanspolitiska kranarna vara öppna. Den statliga efterfrågan kommer, menar dessa ekonomer, sakta men säkert att få igång företagens investeringar och anställningsvilja. Först när den privata efterfrågan kommit igång ordentligt, är det dags för regeringarna att sanera statsfinanserna. Kort och gott: Ingen tillväxt utan expansiv finanspolitik.

Fel, fel, fel, säger ekonomerna i den andra ringhörnan. Skälet till att folk och företag sparar är att de risiga statsfinanserna gör dem oroliga. Förr eller senare måste regeringarna dra i bromsen, med höjda skatter och minskade utgifter som följd. Ju längre man vänta, desto häftigare kommer inbromsningen att bli. I ett sådant läge är det bäst att lita på sig själv och öka sitt eget sparande. Ekonomreceptet blir därför fundamentalt annorlunda. Regeringarna måste få ordning på sina statsfinanser så snabbt som möjligt. Först när regeringarna visat att de menar allvar med detta, kan folks och företags framtidstro återvända. Då kan de minska sitt eget sparande och börja konsumera och investera igen. Kort och gott: Ingen tillväxt utan kraftiga sparpaket.

Ja, vad ska man tro? För egen del håller jag med de ekonomer som anser att det är för tidigt för en europeisk statsfinansiell åtstramning. Å andra sidan måste samtliga länder, även de som inte tillhör de värst drabbade, på ett övertygande sätt visa att de har koll på statsfinansernas långsiktiga utveckling. Lyckas de inte med detta, är det självklart klokt att se om sitt eget hus och börja spara för framtida regniga dagar.

Sveriges fastighetsägare optimistiska

Idag presenterade Fastighetsägarna sin första rikstäckande undersökning av fastighetsägarnas syn på utvecklingen inom den egna branschen och på landets ekonomi i stort. Vi har döpt undersökningen till Fastighetsägarnas Sverigebarometer. Det är en hyfsat ljus bild av framtiden som framträder i barometern.

Optimisterna väger klart tyngre än pessimisterna när det gäller konjunkturutvecklingen. Exempelvis räknar nästan 80 procent av fastighetsägarna i Stockholm med att den egna regionens ekonomi kommer stärkas under det kommande året. I Göteborg är motsvarande siffra 58 procent, i Malmö 41 procent och i landets övriga regioner 54 procent. Endast en försvinnande liten minoritet tror att ekonomin ska drabbas av bakslag.

Mot den bakgrunden är det inte förvånande att fastighetsägarna även har en positiv syn på fastighetsbranschens framtid.  90 procent av dem spår att efterfrågan på lokaler ökar eller är oförändrad under det kommande året. Och bara fem procent av dem ser en risk att lokalhyrorna ska falla. Det är också uppenbart att många fastighetsägare nu ser möjligheter att göra förvärv. 56 procent av dem planerar att göra större fastighetsköp under de kommande 12 månaderna.

Ja, det var en aptitretare. Vill du veta mer om vad de svenska fastighetsägarna förväntar sig av framtiden är det bara att läsa Sverigebarometern.

Allt annat än en höjning är en skräll

Imorgon, onsdag, samlas åter de sex riksbankscheferna för att besluta om reporäntans framtida öde. Vad beslutet blir får vi veta dagen efter. Men det lär inte bli någon överraskning. Redan i samband med sitt möte i april lutade en majoritet av direktionsledamöterna åt en höjning nu i sommar. Sedan dess har i princip all svensk ekonomisk statistisk överraskat åt det positiva hållet samtidigt som hushållen fortsatt att belåna sig för att köpa bostäder. Det senare har varit ett tydligt bekymmer för riksbanksledningen under en längre tid. Därför skulle allt annat än en räntehöjning vara en skräll på samma nivå som om Japan skulle vinna årets fotbolls-VM.

Givet att sannolikheten för något annat än en höjning är försvinnande liten, är det därför intressantare att fundera på hur bankcheferna ser på behovet av framtida höjningar. Kommer de att förändra reporäntebanan eller inte? I april räknade direktionen med att behöva höja räntan till en procent i slutet av 2010 och att sedan fortsätta med successiva höjningar för att nå 4 procent under 2013. Jag tror inte att det blir så, av två skäl.

För det första har risken för ekonomisk kräftgång på många av våra viktiga exportmarknader ökat till följd av de europeiska regeringarnas uttalade vilja att snabbt och kraftigt minska sina budgetunderskott. Det kommer att påverka den svenska tillväxten negativt framöver. För det andra kommer bankernas verksamhet inom en snar framtid att drabbas att nya tuffare regler som kommer att göra det dyrare att låna. Med högre marknadsräntor minskar naturligtvis Riksbankens behov att höja reporäntan. Till detta kan man lägga det obefintliga inflationstrycket. Redan i dag är inflationen låg och det mesta tyder på att den kommer att vara låg under lång tid framöver. Trots den positiva statistiken finns det ju trots allt fortfarande gott om ledig kapacitet i ekonomin. Med en arbetslöshet på upp mot 9 procent är det uppenbart.

I vilken mån Riksbanken redan nu är beredd att revidera sin prognos för den framtida reporäntan är osäkert. Men det mesta talar för att en revidering kommer förr eller senare. I avvaktan på det kan vi i alla fall vara säkra på att Riksbanken höjer räntan vid sitt möte imorgon och att Japan inte står som segrare den 11 juli.

Inget lyft för bostadsbyggandet!

Idag presenterade SCB statistik över bostadsbyggandet under årets första kvartal. I Stor-Stockholm påbörjades 1 236 lägenheter. Det var en ökning med hela 70 (!) lägenheter jämfört med nybyggandet under samma kvartal 2009. ”Lyft för bostadsbyggandet”, lyder rubriken på SCB:s pressmeddelande. Då har man inte stora krav på vad som krävs för ett ”lyft”. Fortsätter byggandet i den här takten hamnar vi på den runda summan 4 944 påbörjade lägenheter i Stor-Stockholm under 2010. Det är långt under de drygt 10 000 lägenheter som efterlyses per år i senaste RUFS (Regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen). Men även den siffran är troligen i underkant. Förra året blev stockholmarna 38 000 fler. Och fram till 2030 beräknas Stockholm växa med ett Göteborg. Man kan undra var de ska bo om byggandet fortsätter i nuvarande takt.

På ett halvår kan mycket hända

I Riksbankens stabilitetsrapport från november förra året utmålades den svenska kommersiella fastighetssektorn som ett hot mot de svenska bankerna. Det var framför allt en vikande betalningsförmåga som riskerade att gräva djupa hål i bankernas balansräkningar. Idag låter det annorlunda.

I den stabilitetsrapport som presenterades under förmiddagen konstaterar Riksbanken att bolagens betalningsförmåga är god. För Fastighetsägarna Stockholm är det ingen överraskning. Genom våra återkommande enkäter med fastighetsägare har vi haft koll på den ekonomiska utvecklingen i branschen. Och den har varit god genom hela krisen. Det beror i sin tur på att låga räntor har gett låga kostnader samtidigt som den stabila sysselsättningen har hållit uppe hyrorna (till skillnad från vad en och en annan företrädare för hyresgästerna hävdade). Detta faktum har också gett avtryck i konkursstatistiken. Den konkursvåg som många oroade sig för blev inte mer en lite skvalp.

Fastighetsvärdena har visserligen fallit under det gångna året. Men, precis som Riksbankens skriver, har det varit ett mindre problem för bankerna. De har istället fokuserat på bolagens kassaflöden och förmåga att betala sina räntor. På den fronten har det, som sagt, sett mycket bra ut.

Vatten på räntehökarnas kvarn

Nu på morgonen presenterade SCB statistik som gav räntehökarna vatten på sin kvarn. Under årets första kvartal växte ekonomin mer än väntat (3 % på årsbasis) och i april lånade hushållen som aldrig förr (9,2 % på årsbasis). Riksbanken har varit tydligt med att den är orolig för hushållens skuldsättning och att den är beredd att höja räntan för att hindra en fortsatt skulduppbyggnad. Den positiva ekonomiska statistiken underlättar naturligtvis ett sådant beslut.

Men det kan hända mycket innan riksbankschefen fattar klubban den 30 juni (beslutet offentliggörs den 1 juli). BNP-statistiken avser ju utvecklingen under första kvartalet och det var innan den europeiska skuldkrisen drog igång med fullkraft. Dagens statistik över detaljhandeln i april är kanske en indikation på att den har påverkar de svenska hushållen. Den minskade nämligen överraskande (-1,2 % på årsbasis). Dessutom är det viktigt att komma ihåg att BNP fortfarande ligger en bra bit under de nivåer som gällde för ett och ett halvt år sedan. Det finns med andra ord gott om lediga resurser, vilket kommer att hålla tillbaka inflationen. Om det bara var inflationen som Riksbanken hade för ögonen, skulle den kunna vila på hanen ett bra tag till.

En osäker uppgång

Framtidstron har varit starkt inom svensk industri under en längre tid, enligt såväl Konjunkturinstitutets barometrar som Swedbank/SILF:s inköpschefsindex. Denna framtidstro har dock inte synts i statistiken, förrän nu. Enligt SCB ökade industriproduktionen med 4 procent mellan februari och mars, efter att ha minskat mellan januari och februari. Den största uppgången stod läkemedelsindustrin samt industrin för stål- och metallverk för.

Förhoppningsvis är det ett tecken på att produktionen så sakteliga har börjat röra sig åt rätt håll. Samtidigt finns det fortfarande anledning att besinna sig. En del av uppgången den senaste månaden är troligen en följd av att de internationella transporterna kom igång igen efter ”vulkanstoppet” under februari. Dessutom finns det farligare krafter än naturens som kan ställa till det för svensk ekonomi. Trots jämförelsevis urstarka statsfinanser har kronan fått sig en ordentlig släng av sleven i det grekiska dramat. En svagare krona brukar visserligen vara bra svensk export, men den aktuella orsaken till försvagningen talar tyvärr för att det sambandet inte gäller den här gången. Riskerna för att utvecklingen i euroområdet ska glida politikerna ur händerna är stor. Och den värld vi då står inför kommer inte att gynna svensk industri.

En nypa salt vore bra

Stockholmsekonomin går som tåget, basunerar Stockholms handelskammare ut i dag. Skälet till euforin är organisationens senaste barometer, den s.k. Stockholmsbarometern. Enligt Johan Treschow, ansvarig för ekonomisk analys på Handelskammaren, ökar den ekonomiska aktiviteten kraftigt. Konjunkturen har vänt och alla kurvor pekar uppåt!! 

Det låter ju helt fantastiskt. Happy days are here again, eller…? Att det ser ljusare ut idag än för ett år sedan ställer jag upp på, men jag är inte lika övertygad om att ekonomin går som tåget bara för att en barometerundersökning ger ett positivt utfall. Vi har sett en tydlig positiv utveckling i den här typen av ”förtroendeindikatorer” under en lång tid nu. Normalt är de ganska bra indikatorer på vart konjunkturen är på väg. Men när ekonomin drabbats av ett så kraftigt sammanbrott som skedde för drygt ett år sedan, bör man tolka sådana här undersökningar med stor försiktighet.

De som deltar i undersökningen får nämligen svara på frågor om hur det ekonomiska läget har utvecklats under den senaste tiden och vad de tror om den närmaste framtiden. Sedan subtraheras de negativa svaren från de positiva. Om exempelvis de negativa svaren överväger får man en negativ ”outlook”, vilket inte oväntat var fallet då ekonomin kraschade i slutet av 2008. Sedan dess har den svenska ekonomin stabiliserats på en låg nivå. Eftersom det inte har blivit sämre har de flesta barometrar återhämtat sig. De som tycker att läget har förbättrats har sakta men säkert blivit fler än de som tycker att det har försämrats. Och andelen som tror att det ska bli bättre framöver har ökat kraftigt. Därför tog sig Konjunkturinstitutets barometer över den gräns som indikerar tillväxt för snart ett halvår sedan, trots att ekonomin, enligt SCB:s statistik då fortfarande krympte.

Uppenbarligen får man ta dessa indikatorer med en nypa salt just nu. Men självfallet är det bra, t.o.m. mycket bra, att folk och företag har en positiv syn på framtiden. Det är ju en viktig förutsättning för att hushållen ska lätta på plånboken och företagen ska våga investera och nyanställa. Utan den positiva synen är jag övertygad om att läget på arbetsmarknaden hade sett betydligt dystrare ut, oavsett låg ränta och expansiv finanspolitik. Företag som inte tror på framtiden, behåller ju inte arbetskraft i onödan. Att Stockholmsbarometern går som tåget är därför mycket positivt, men Treschow tar i så han spricker när resulaten ska tolkas. En nypa salt vore bra.

Solidaritetskonto

Det grekiska dramat fortsätter och ryktesspridningen är stor. I dag kom det uppgifter om att IMF och EU som bäst sitter och snickrar på ett räddningspaket värt 120 miljarder euro. Det är en bra bit mer än de 55 miljarder som diskuterats tidigare. Sant eller inte; ryktet verkar ha lugnat ned marknaderna något. Skillnaden mellan den 2-åriga grekiska och den tyska statsräntan har fallit från dryga 20 till 16 procentenheter.

I väntan på hjälp från andra länder har den grekiska centralbanken tagit till en något okonventionell metod. På bankens hemsida möts man av en aggressivt blinkande text under rubriken ”Solidarity account for public debt repayment”. Klickar du dig vidare hittar du ett kontonummer som centralbanken öppnat för frivilliga insättningar som enbart ska användas för att betala av på statsskulden. Även om grekerna, och många andra med dem, helst skulle vilja se statsskulden gå upp i rök, har jag ändå svårt att tro att centralbankens kontofacilitet kommer att räcka långt. Det är bara att hålla tummarna att IMF och EU får ihop ett trovärdigt räddningspaket. Men visst, har du en slant över så finns det ett grekiska solidaritetskontot som behöver fyllas.

Trendbrott på bostadsmarknaden?

Efter att ha stigit under den senaste fem kvartalen, väntas nu priserna på bostadsrätter i Storstockholm minska något under det kommande kvartalet. Det framgår av SBAB:s Mäklarbarometer som presenterades idag.

Att mäklarna, som reflexmässigt brukar lovar guld och gröna skogar, nu tror på fallande priser (marginellt förvisso, men ändå) är kanske förvånande. Men tron att priserna ska plana ut eller minska något är utbredd, inte minst hos bostadsrättsinnehavarna i Stockholm.  Hur ska man annars tolka det kraftigt ökade utbudet av bostadsrätter den senaste tiden? Det handlar knappast om att det skulle förberedas någon form av massutvandring ut ur huvudstaden. Nej, snarare handlar det om att folk vill sälja innan priserna faller. Frågan är bara var de ska ta vägen. De flesta behöver ju trots allt bo någonstans. Och för de flesta av de som försöker sälja sin bostad nu, faller nog det valet trots allt på Stockholm. Av det skälet tror jag inte på den priskrasch som utlovas av en del bedömare. Men att priserna kan falla något, och troligen kommer att göra det, är det ingen tvekan om. Riksbankens räntehöjningar och tuffare krav på bankerna, kommer att sörja för det. Den allt stabilare utvecklingen på arbetsmarknaden talar dock för att nedgången blir dämpad.