Rationellt att välja kort ränta

De svenska hushållens bolån växer snabbt och de flesta väljer att binda räntan på kortast möjliga tid, dvs. tre månader. Det innebär en risk för såväl enskilda hushåll som för svensk ekonomi. Det sägs i rapporten Bolån i Sverige – en begränsad marknad”, som presenterades av Bostadskreditnämndens analytiker Bengt Hansson under ett seminarium tidigare idag.

Rapporten är intressant och kan klart rekommenderas till den som är intresserad av Sveriges ekonomi, vilket borde vara ganska många. Det finns egentligen bara en sak jag vänder mig mot och det är synen på hushållens rationalitet när de väljer mellan rörlig och bunden ränta. Rapporten mer eller mindre omyndigförklarar de svenska hushållen och slår fast att deras syn på räntorna är oroväckande kortsiktigt.  Jag håller inte med. En liten titt i historiens backspegel visar att låntagarna har ganska mycket på fötterna när de väljer kort ränta framför lång. Den som lånat till rörlig ränta har nämligen haft betydligt lägre räntekostnader än den som bundit sina räntor. Det är tveklöst ett tungt argument. Dessutom har Riksbanken mer eller mindre alltid hamnat under sina egna prognoser för reporäntan. Ränteöverraskningarna har med andra ord handlat om att de faktiska räntorna blivit lägre än förväntat. Bra för banken, men väldigt trist för den som bundit räntan. Att lösa lånen i förtid för att komma åt den billigare korta finansieringen är så dyrt att det normalt inte lönar sig. 

Självfallet kommer de korta räntorna i framtiden att vara högre än i dag, de kan ju knappats gå någon annan väg. Men det är inget givet argument för att binda dem. För den som inte räknar med räntechocker à la det tidiga 90-talet är det fortfarande bättre att välja kort framför lång ränta. Det innebär å andra sidan inte att jag tycker att den pågående skuldtillväxten är sund. Den som är satt i skuld är inte fri. Så är det. Därför är det bra att med olika medel försöka begränsa lånetillväxten. Att höja reporäntan är dock ett dåligt medel, eftersom det drabbar hela ekonomin. Det lånetak som Finansinspektionen presenterat är en bättre väg, men ännu bättre vore självklart att ställa tuffare krav på amortering.

En karamell att suga på

Arbetslösheten ökade från 9,1 till 9,8 procent mellan mars och april, enligt SCB. Beskedet tog de flesta prognosmakarna på sängen. De hade nämligen räknat med en liten nedgång. Så blev det alltså inte och det berodde främst på att arbetskraften ökade, dvs. att fler valde att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, åtminstone på pappret. Drygt en tredjedel (39 procent) av de som registrerat sig som arbetslösa studerar nämligen på heltid. En viktig fråga är därmed i vilken utsträckning dessa studenter verkligen är beredda att ta ett jobb om de får erbjudandet. Av statstiken går det inte att utläsa hur många av dessa som följer en formell utbildning respektive ett arbetsmarknadspolitiska program. Det rimliga är nog att anta att huvuddelen följer ett program och att de därmed hellre skulle arbeta om de hade möjlighet. Hursomhelst, den karamellen får Riksbankens suga på när den funderar på nästa penningpolitiska steg.

Den övergripande bilden är annars att arbetsmarknaden visat en påtaglig styrka mitt i den långsamma och bräckliga ekonomiska återhämtningen. Sysselsättningen fortsatte exempelvis att öka under april, enligt SCB. Och tittar vi på Arbetsförmedlingens statistik kan vi konstatera och att antalet varsel har fortsatt att minska. I april varslades 3751 personer, vilket är 885 färre än i mars. Det är långt ifrån den ruggiga novemberkylan 2008 då 19 907 personer varslades.

Farlig policymix

”Låga räntor som består alltför länge (kan) leda till alltför hög belåning och alltför höga bostadspriser och därmed bidra till framtida obalanser”. Den oron ventileras i rapporten ”Svensk finanspolitik 2010”, som presenterades av Finanspolitiska rådet idag.

Den lösning som rådet lite vagt presenterar är att ”Riksbanken bör höja reporäntan snabbare än som kan vara motiverat enbart utifrån en medelfristig inflationsprognos”. För att inte hämma den ekonomiska återhämtningen, skulle finanspolitiken då behöva vara mer expansiv. Rådet verkar dock tveksam till att regeringen och Riksbanken skulle lyckas med konststycket att uppnå en sådan perfekt policymix. Jag delar rådets tvekan i det fallet och tycker att det är tillräckligt för att förkasta förslaget. Men jag tycker dessutom att rådet tar alldeles för lättsinnigt på risken med en tidigarelagd räntehöjning.

Precis som rådet skriver kommer en stramare penningpolitik att påverka hela ekonomin, inte endast hushållens vilja att låna pengar för att köpa bostäder. Högre räntor slår direkt mot investeringarna och privatkonsumtionen. Men det skulle dessutom ge oss en starkare krona, som skulle minska exporten och öka importen. Är det verkligen önskvärt i den rådande situationen? Och är det önskvärt att öppna de finanspolitiska dammluckorna, när världens finansmarknader söker efter minsta antydan till potentiella svagheter i länders statsfinanser. Vi må ha starkare statsfinanser än de flesta andra länderna i Europa, men visar vi tecken på att släppa den finanspolitiska disciplinen kan förtroendet snabbt urholkas. Det skulle slå extra hårt mot ett litet perifert land som Sverige.

Om man känner oro för bostadslån och huspriser (vilket jag inte är helt övertygad om att man behöver göra), tror jag att det är bättre att lämna penningpolitikens mål i fred (vilket skulle innebära att räntan skulle hållas på nuvarande nivå ett bra tag till) och använda de medel som står till buds i form av riktade skatter och Finansinspektionens regleringsmakt. Det skulle lungna lånefesten med betydligt mindre negativa effekter på den ekonomiska återhämtningen. Därmed inte sagt att några sådana åtgärder verkligen behövs.

Fyra i världen, etta i Europa

För den som är trött på alla negativa nyheter om den ekonomiska utvecklingen, kan jag rekommendera World Economic Forums senaste länderranking. Enligt undersökningen är Sverige den fjärde mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen. Det är bara Schweiz, USA och Singapore som tränger sig före i kön (i nämnd ordning). Men vi är bäst i Europa i alla fall. På plussidan finns grenar som öppenhet för ny teknik (1:a i världen) och välfungerande institutioner (2:a i världen). När det gäller arbetsmarknadens funktionsätt torskar vi däremot rejält. Där går vi i mål på en mindre smickrande 19:e plats.

Rankingen baseras på dels offentlig statistik, dels enkäter med företagsledare (totalt 13 000 stycken i 133 länder) och hittas här.

Livstecken från svensk industri

Den svenska industrin verkar sakta men säkert få upp farten igen efter förra årets kraschlandning. Enligt SCB steg kapacitetsutnyttjandet under årets första kvartal till 84,9 procent. Det är visserligen fortfarande en bit kvar till de nivåer (+90 procent) som rådde innan ekonomin körde in i väggen. Men det är en mycket positiv siffra om den jämförs med bottennivån på knappt 77 procent under våren förra året. Då gick det riktigt trögt i industrin.

Om aktivitetsökningen beror på att efterfrågan på industrins produkter har kommit igång eller inte är svårtolkat. Enligt SCB ökade nämligen industrins lager med hela 6,2 procent under årets första kvartal jämfört med fjärde kvartalet 2009. Att industrin förr eller senare skulle påbörja återuppbyggnaden av sina lager var väntat efter förar årets kraftiga nedgång. Med tanke på de positiva signaler som kommit avseende orderingången till industrin (ex. i Inköpschefsindex), kan vi nog utgå från att en hel del av den ökade aktiviteten speglar en ökad slutlig efterfrågan på industrins produkter.

Statistiken avser, som sagt, det första kvartalet och ger oss därför ingen kunskap om hur de senaste veckornas turbulens, med ökade krav på europeiska åtstramningar, kommer att påverka svensk industri. Men det är självklart att ökade krav på snara skattehöjningar och utgiftsnedskärningar kommer att ha en återhållande effekt på efterfrågan på svenska exportprodukter. En starkare krona drar åt samma håll. Det bör Riksbankcheferna ha i åtanke när de funderar på kommande räntehöjningar.

Skjut på räntehöjningen!

750 miljarder euro! Det var beskedet från EU-länderna efter helgmanglingen i Bryssel. Marknaden överraskades, positivt för en gång skull. I skrivande stund ligger Stockholmsbörsen på +5,7 procent sedan dagens öppning. Kronan har också stärkt. Det är ett tydligt tecken på att riskaversionen har minskat igen.

Vad betyder då det här för svensk del, förutom de kortsiktiga glädjehoppen på de finansiella marknaderna? Vi kan direkt konstatera att helgpaketet inte är någon slutgiltig lösning. Det kommer fortfarande att ställas hårda krav på de länder som dras med stora och snabbt växande skulder. Den anpassning, som vi alla visste skulle komma förr eller senare, måste nu komma förr. Det innebär att de skuldtyngda länderna ganska snart måste höja sina skatter och minska sina utgifter. Det kommer att tynga återhämtningen på viktiga svenska exportmarknader. Minskad export innebär också att det redan låga kapacitetsutnyttjandet inom svensk industri, kommer att vara fortsatt lågt under ett bra tag. Det håller tillbaka såväl investeringar som behovet att nyanställa och tynger därigenom även privatkonsumtionen.

Sammantaget innebär de senaste veckornas turbulens rimligen att den förväntade återhämtningen kommer att gå långsammare än vad många hittills räknat med. En alltför hökaktigt Riksbank kan i det perspektivet förvärra problemen genom att trycka ned den aggregerade efterfrågan ytterligare. Det finns därför all anledning för Riksbankscheferna att skjuta på tidpunkten för den första räntehöjningen. Finansinspektionens förslag, att begränsa möjligheterna att ta lån med sin bostad som pant, borde underlätta ett sådant beslut.

En osäker uppgång

Framtidstron har varit starkt inom svensk industri under en längre tid, enligt såväl Konjunkturinstitutets barometrar som Swedbank/SILF:s inköpschefsindex. Denna framtidstro har dock inte synts i statistiken, förrän nu. Enligt SCB ökade industriproduktionen med 4 procent mellan februari och mars, efter att ha minskat mellan januari och februari. Den största uppgången stod läkemedelsindustrin samt industrin för stål- och metallverk för.

Förhoppningsvis är det ett tecken på att produktionen så sakteliga har börjat röra sig åt rätt håll. Samtidigt finns det fortfarande anledning att besinna sig. En del av uppgången den senaste månaden är troligen en följd av att de internationella transporterna kom igång igen efter ”vulkanstoppet” under februari. Dessutom finns det farligare krafter än naturens som kan ställa till det för svensk ekonomi. Trots jämförelsevis urstarka statsfinanser har kronan fått sig en ordentlig släng av sleven i det grekiska dramat. En svagare krona brukar visserligen vara bra svensk export, men den aktuella orsaken till försvagningen talar tyvärr för att det sambandet inte gäller den här gången. Riskerna för att utvecklingen i euroområdet ska glida politikerna ur händerna är stor. Och den värld vi då står inför kommer inte att gynna svensk industri.

Det kommer att svida

Att det är dyrt att köpa bostäder i centrala Stockholm vet alla som varit inblandade i en budgivning. De flesta som vunnit en sådan budgivning måste därför låna en hel del pengar från banken – lite väl mycket, enligt Finansinspektionen (FI). Frågan är dock om FI:s lånetak kommer att lösa skuldproblemtiken. Jag tror inte det.

Enligt förslaget från FI ska man få låna max 85 procent av marknadsvärdet med bostaden som pant. Och resten då? Fråga nära och kära, svarar Mats Odell. Fråga banken, svarar nog de flesta. För så lär det bli. Den som vill köpa en bostad i centrala Stockholm, och inte har sparat ihop de 15 procent som saknas, får nog vackert be banken om ett topplån. 150 000 kronor per miljon, medtopplånsränta! Det är alltså inga småsummor vi talar om. Det kommer att svida ordentligt, men det är uppenbarligen vad FI är ute. För mycket mer än så kommer man inte att uppnå. Priserna lär nämligen inte falla nämnvärt till följd av FI:s beslut. Grundproblemet kvarstår ju; utbudet av bostäder svarar inte upp mot den växande efterfrågan. Den enda lösningen som långsiktigt kan hålla tillbaka en eventuell prisspiral är att det skapas fler bostäder. Och då krävs det helt andra lösningar än lånetak.

En nypa salt vore bra

Stockholmsekonomin går som tåget, basunerar Stockholms handelskammare ut i dag. Skälet till euforin är organisationens senaste barometer, den s.k. Stockholmsbarometern. Enligt Johan Treschow, ansvarig för ekonomisk analys på Handelskammaren, ökar den ekonomiska aktiviteten kraftigt. Konjunkturen har vänt och alla kurvor pekar uppåt!! 

Det låter ju helt fantastiskt. Happy days are here again, eller…? Att det ser ljusare ut idag än för ett år sedan ställer jag upp på, men jag är inte lika övertygad om att ekonomin går som tåget bara för att en barometerundersökning ger ett positivt utfall. Vi har sett en tydlig positiv utveckling i den här typen av ”förtroendeindikatorer” under en lång tid nu. Normalt är de ganska bra indikatorer på vart konjunkturen är på väg. Men när ekonomin drabbats av ett så kraftigt sammanbrott som skedde för drygt ett år sedan, bör man tolka sådana här undersökningar med stor försiktighet.

De som deltar i undersökningen får nämligen svara på frågor om hur det ekonomiska läget har utvecklats under den senaste tiden och vad de tror om den närmaste framtiden. Sedan subtraheras de negativa svaren från de positiva. Om exempelvis de negativa svaren överväger får man en negativ ”outlook”, vilket inte oväntat var fallet då ekonomin kraschade i slutet av 2008. Sedan dess har den svenska ekonomin stabiliserats på en låg nivå. Eftersom det inte har blivit sämre har de flesta barometrar återhämtat sig. De som tycker att läget har förbättrats har sakta men säkert blivit fler än de som tycker att det har försämrats. Och andelen som tror att det ska bli bättre framöver har ökat kraftigt. Därför tog sig Konjunkturinstitutets barometer över den gräns som indikerar tillväxt för snart ett halvår sedan, trots att ekonomin, enligt SCB:s statistik då fortfarande krympte.

Uppenbarligen får man ta dessa indikatorer med en nypa salt just nu. Men självfallet är det bra, t.o.m. mycket bra, att folk och företag har en positiv syn på framtiden. Det är ju en viktig förutsättning för att hushållen ska lätta på plånboken och företagen ska våga investera och nyanställa. Utan den positiva synen är jag övertygad om att läget på arbetsmarknaden hade sett betydligt dystrare ut, oavsett låg ränta och expansiv finanspolitik. Företag som inte tror på framtiden, behåller ju inte arbetskraft i onödan. Att Stockholmsbarometern går som tåget är därför mycket positivt, men Treschow tar i så han spricker när resulaten ska tolkas. En nypa salt vore bra.

Företagen håller igen, hushållen eldar på

Bankernas utlånings till företagssektorn fortsätter att krympa, om än i något avtagande takt. I mars minskade utlåningen med 5 procent i årstakt, skriver SCB i ett pressmeddelande. Det speglar det låga investeringsbehovet som de svenska företagen har för tillfället. Det är inte heller förvånande med tanke på det låga kapacitetsutnyttjandet inom svensk industri. Enligt Konjunkturinstitutet som presenterade sin månadsbarometer tidigare i dag ligger kapacitetsutnyttjandet inom tillverkningsindustrin nu på runt 80 procent. Det innebär att den ekonomiska aktiviteten kan öka ett bra tag innan investeringsbehoven blir akuta.

Hushållen fortsätter dock att låna på som vanligt. Lånestocken ökade med drygt 9 procent i årstakt i mars. På den nivån har tillväxttakten legat ett bra tag nu. Hushållen ser ljust på framtiden och verkar inte oroa sig för en priskrasch på bostadsmarknaden, åtminstone om man ska tro på ovan nämnda månadsbarometer. Den visar också att hushållen har en mental beredskap för att räntorna kommer att stiga framöver. Om ett år räknar de med att 3-månadersräntan kommer att ligga på 2,7 procent. Om två år spås den ha stigit till 3,6 procent. Den prognosen ligger väl i linje med Fastighetsägarnas prognos.

Bland dagens statistikskörd är det också värt att nämna detaljhandeln. Efter en hyfsat svag start på året, verkar nu konsumenterna ha repat mod. I mars ökade omsättningen i detaljhandeln med drygt 4 procent jämfört med motsvarande månad 2009. Mars förra året var visserligen en mycket svag månad, men det råder ingen tvekan om att kombinationen av låg ränta, skattesänkningar och förhoppningar om en allmän ekonomisk återhämtning satt fart på konsumtionen.