Skuggdirektionen går på magkänslan

En majoritet av deltagarna i Dagens industris så kallade skuggdirektion efterlyser en snar räntehöjning. Synen på konjunkturen bland de sex ”ledamöterna” skiljer sig förvisso åt, men om de hade makten över reporäntan skulle den höjas redan till sommaren.

Enligt den officiella statistiken har Sverige fått uppleva sex kvartal med negativ tillväxt och ett med nolltillväxt sedan finanskrisen utbrott. Idag ligger därför produktionen av varor och tjänster cirka 7 procent under toppnivån i början av 2008. Och ännu verkar det inte ha vänt. Mellan januari och februari föll såväl industri- som tjänsteproduktionen. Ändå vill skuggdirektionens ledamöter strama åt penningpolitiken. Varför? Jo, därför att de anser att statistiken måste vara fel.

Visst har SCB gjort några rejäla missar under senare tid, men det verkar lite väl enkelt att sopa undan statistiken av den anledningen. Jag tror i stället att det handlar om magkänslan. Skuggdirektionens ”räntehökar” tycker att det känns olustigt att räntan är så låg som den är. Det är, för att uttrycka sig med Klas Eklunds ord, ”ohållbart på lång sikt med en styrränta på 1,25 procent”.

Självklart har Klas Eklund rätt. Räntan ska definitivt inte ligga på den här nivån om det inte är motiverat. Men det är ju knappast det ”ränteduvorna” (och dit räknar jag mig själv för tillfället) säger. De anser bara att det ännu inte finns några handfasta bevis på att konjunkturen har kommit upp på fast mark. Arbetsmarknaden har förvisso utvecklats bättre än väntat. Men det beror ju på att den låga räntan gjort det möjligt att behålla folk i företagen, inte på att produktionen ångar på. Det mesta tyder snarare på att ekonomin kommer att arbeta under sin potentiella förmåga under lång tid. Så länge vi befinner oss i det läget, kommer en tidigarelagd räntehöjning bara att leda till ökad arbetslöshet och ännu svagare ekonomi. Det är ett högt pris för att bli av med en dålig känsla i magtrakten.

Ingen bubbla

Bostadsrättspriserna i de centrala delarna av Stockholm, Göteborg och Malmö föll i mars med mellan 1 och 3 procent, enligt Mäklarstatistik. Är det en bubbla som håller på att spricka? Knappast.

Att priser rör sig upp och ned är ett självklart inslag på en hyfsat välfungerande marknad. Däremot är sannolikheten för en större priskrasch på bostadsmarknaden liten, vilket jag har skrivit om tidigare, både här på bloggen och i våra återkommande konjunkturanalyser. Även SBAB:s båda nationalekonomer, Tomas Pousette och Tor Borg, pekar på detta i en intressant debattartikel i dagen nummer av DN. Läs den! Argumenten för att vi inte kommer att får se en bubbla brista är tunga.

Få nya satsningar i vårbudgeten. Tack!

Vårbudgeten var befriande fri från väljarflörtande satsningar. Allt som allt föreslås satsningar för knappt 5 miljarder kronor i år. 2011 utlovas sänkt skatt för pensionärerna och en höjning av barnbidragets flerbarnstillägg. Notan för det landar på 6 miljarder kronor.

Finansministern hade redan aviserat att det inte blir några nya medel till kommunerna. Så blev det också. Därmed får kommunsektorn 12 miljarder kronor mindre att röra sig med nästa år. Knappast en valbudget av traditionellt snitt. Eftersom det är viktigt att prioritera sunda statsfinanser tackar vi för det. Det stärker finansmarknadsaktörernas förtroende för Sverige ekonomi. Låt oss bara hoppas att Riksbanken tar till sig budskapet och inte tvingar fram satsningar genom allt för snabba räntehöjningar.

Var finns lånebubblan?

I dag presenterade Nordea undersökningen ”Låneläget 2010 – belåning och boendeekonomi”. Den som oroar sig för att de flesta svenskar balanserar på ruinens brant till följd av stora bolån blir förhoppningsvis lite lugnare. Den bild som framträder handlar snarare om låntagare som har bra koll på sin privata ekonomi. Skuldsättningen i förhållande till bostadens marknadsvärde är ganska låg. För tre av fyra hushåll ligger den under 75 procent. Ja, för de flesta av dem är den bra mycket lägre än så. Hela 80 procent av låntagarna uppger också att de amorterar på sina lån.

Hushållen lägger dessutom en ganska liten del av sina inkomster på boendet. För cirka 65 procent av dem går mindre än 20 procent av nettoinkomsterna dit. Låga räntor är naturligtvis en viktig faktor bakom det gynnsamma läget. Hushållen har dock mental beredskap för högre räntor. Det stora flertalet räknar med stigande räntor redan i år. De lever alltså inte i villfarelsen att de låga räntorna är för evigt.

Visst ligger skuldsättningen på historiskt höga nivåer, men Nordeas undersökning visar tydligt att de allra flesta av oss har hyfsat bra koll på vår egen ekonomi. I det perspektivet är det rimligt att fråga sig var den lånebubbla alla talar om finns.

Anpassning eller pyspunka

I går samlades företrädare för Stockholmsregionen på hotell Hilton vid Slussen för att diskutera vad de hade gjort sedan 2006. Det året utvärderades nämligen regionens internationella konkurrenskraft av OECD. Slutsatsen då var att huvudstadsregionen visserligen stod sig väl jämfört med många andra regioner, men att förbättringar kunde göras på ett antal områden. Nu var det dags att utröna om myndigheterna hade gjort sin hemläxa.

De svagheter som pekades ut 2006 gällde bl.a. regionens marknadsföring och innovationskraft, invandrares och ungdomars tillträde till arbetsmarknaden, transportsystemet och – naturligtvis – bostadsmarknadens funktionssätt. OECD efterlyste också en nationell storstadspolitik som speglar storstadsregionernas betydelse som tillväxtmotorer.

Inför diskussionen på hotell Hilton hade ett antal viktig regionala myndigheter, i samverkan med Näringsdepartementet, tagit fram en uppföljningsrapport som systematiskt gick igenom vad som hade gjorts på de områden som OECD satt ljuset på. Slutsatsen var att en hel del faktiskt hade gjorts, men att mycket återstår. Bara det att en uppföljningsrapport hade tagits fram är dock ett gott tecken. Det visar att våra myndigheter inser vikten av att vässa regionens konkurrenskraft. Men det krävs kvicka fötter för att hänga med i den snabba globaliseringen. Anpassningsförmåga är a och o, som bl.a. landshövding Per Unckel underströk i sitt inledningsanförande.

Att skapa denna anpassningsförmåga ställer stora krav på myndigheter och privata aktörer. Det är en stor utmaning, men den måste antas. Alternativet är successivt minskad konkurrens – en regional pyspunka som sakta men säkert gör oss fattigare.

Överdriven oro för refinansiering

Jag var på ett lunchseminarium hos KPMG idag. Upprinnelsen var att ett antal internationella analyser varnat för kommande svårigheter att klara refinansieringen av lån till den kommersiella fastighetssektorn. Frågan som skulle ventileras under seminariet var om detta också gäller Sverige. I panelen fanns Lennart Sten från GE Real Estate och Per Lindblad från SEB. De utfrågades av Dag Klerfelt.

Att stora lånevolymer måste refinansieras de kommande åren råder det ingen tvekan om. Dessutom har flera finansiärer, såväl svenska som utländska, deklarerat att de vill minska exponeringen mot den svenska kommersiella fastighetssektorn. Ja, de flesta utländska finansiärerna vill tydligen lämna den svenska marknaden helt och hållet. Tankarna går motvilligt till det tidiga 90-talets stålbad. Är det vad som väntar oss? Svaret är NEJ, i alla fall om man ska våga tro på panelen.

Det enkla skälet till panelens svar är att finansiärerna inte kan lämna sina engagemang, det finns helt enkelt ingen som kan eller vill ta över lånen. Att tvinga ut fastigheterna på marknaden är inget bra alternativ, eftersom det i de flesta fall kommer att drabba finansiären i form av förluster. Då är det bättre att rulla lånen. Risken med detta är dessutom låg. En del låntagare har visserligen en belåningsgrad som överstiger finansiärernas krav, men de klarar av att betala räntorna med råge. Det gäller åtminstone så länge räntorna förblir låga. Och det var panelen övertygad om att de kommer att vara under mycket lång tid till följd av fortsatt mycket svag internationell konjunktur.

Vem kan man lita på?

Statistiska Centralbyrån, SCB, har gjort det igen – räknat fel! Dessutom verkar det som om byrån av ren skam försökt hålla låg profil. Istället för att snabbt och tydligt informera om felet, smögs rättelsen in i en fotnot i den senaste finansmarknadsstatistiken.  Den andel svenskar som sitter med rörlig ränta på sina bolån ökade därmed plötsligt från 45 till 60 procent. Felräkningen berodde på att tremånaderslån felaktigt registrerats som fasta lån.

Fadäsen är ingen mindre petitess, eftersom det rimligen har betydelse för hur Riksbanken bedömer behovet av framtida räntehöjningar. Därmed har det också stor betydelse för alla som baserar sina beslut på hur räntorna ska utvecklas framöver. Det är bara att tacka den uppmärksamme analytiker på Danske Bank som upptäckte fotnoten.

Tyvärr är det inte första gången SCB räknar fel, och det är inte heller första gången ett sådant fel får allvarliga följdverkningar. Alla minns vi hur en felräknad inflation kostade staten och skattebetalarna ett antal sköna miljarder till följd av uppräknade basbelopp. Ett potentiellt större problem är att fler och fler tappar förtroende för SCB. Och kan man inte lita på de siffror statistikbyrån levererar, kan man ju inte heller lita på alla de aktörer som fattar beslut och ger råd utifrån dessa siffror. Dags för skärpning!

Bostadspriserna stiger?

Enligt SCB:s småhusbarometer, som presenterades i dag, steg villapriserna med 2 procent under den senaste tremånadersperioden (dec-feb) jämfört med närmast föregående tremånadersperiod (sep-nov). Mest steg priserna i Stockholms och Uppsala län där uppgången var 4 procent. Under det senaste året har priserna därmed stigit med 9 procent i hela landet och med 13 procent här i Stockholm. Mäklarförbundets statistik visade häromveckan att motsvarande utveckling även gäller bostadsrätter.

SCB redovisar också genomsnittspriser för villor i olika regioner. Biligast är det i Västernorrland där snittpriset ligger strax under miljonen. Stockholm toppar, inte oväntat, listan med ett snittpris på 3,6 miljoner kronor. Snittet för hela landet är 2 miljoner kronor.

Statistiken lär knappats lugna Finansinspektionen och Riksbanken i deras försök kyla av bostadsmarknaden. Å andra sidan tror jag att myndigheternas hot om lånetak och stigande räntor redan har fått effekt. Enligt mäklare jag talat med har utbudet av bostadsrätter ökat markant den senaste tiden samtidigt som köparna blivit försiktigare. Räkna därför med att prisökningen kommer att plana ut. Det har den troligen redan gjort.

En spännande kurva

Jag flyttade till Stockholm 1994. Då tänkte jag inte så mycket på befolkningsutvecklingen i staden. Men om jag hade fått frågan, kanske jag hade gissat att utvecklingen varit mer eller mindre linjär sedan Hedenhös. Alla vill ju bo i innerstaden. Men oj vad fel. I mitten av 1990-talet var staden mitt inne i en långsam återhämtningsfas efter decennier av kraftigt krympande befolkning.

1940 bodde 469 564 människor i Stockholms innerstad. 1980 hade befolkningen krympt ihop till ynka 225 163 människor. Varannan människa hade med andra ord lämnat innerstaden under 50-, 60- och 70-talen – i fredstid! Vi har ännu inte hämtat igen tappet, långtifrån, vilket framgår av bilden nedan.

Det tog lite längre tid innan befolkningen i stadens ytterområden följde efter, men även i stadsdelarna utanför tullarna minskade befolkningen rejält. Det skulle dröja ända till 2008 innan befolkningen kravlade sig över 800 000-strecket. Därmed var man tillbaka på samma nivå som 50 år tidigare.

Vad var det som hände de där årtiondena när staden tömdes? Gröna vågen och rivningslystna politiker känns som givna svar. Och visst bidrog dessa faktorer till den negativa utvecklingen. Men det finns ytterligare en viktig faktor, som man kanske inte tänker på i första hand. Det är den hyresreglering, som infördes under andra världskriget och bl.a. innebar att hyrorna frystes på 1942-års nivå.

Eftersom alla andra priser steg blev effekten att realhyrorna föll. De föll så mycket att det till sist blev svårt att täcka kostnaderna för det löpande underhållet av fastigheterna. Att omvandla bostäder till kontor var ett sätt att komma runt regleringen, att riva för att bygga nytt var ett annat. Successivt blev stadskärnan mindre och mindre attraktiv för boende. Folkvandringen tog fart ut till villorna och de nya miljonprogrammen som byggts av allmännyttiga företag med stöd av generösa statliga lån.

Hade trenden fortsatt skulle Stockholms stad i dag haft cirka 250 000 invånare. Men något hände som fick utvecklingen att vända mot slutet av 1970-talet. Det var bostadsrätten som kom ut ur garderoben. Sedan kriget hade denna marknad varit lika reglerad som hyresmarknaden. Men 1969 släpptes prisbildningen fri. Nu inleddes det som ekonomhistorikern Jan Jörnmark har kallat bostadsrättens segertåg. Istället för att omvandla sina fastigheter till kontor kunde ägarna nu få ut övervärdet genom att sälja dem till bostadsrättsföreningar. Föreningarna hade andra ekonomiska möjligheter att rusta upp fastigheterna och innerstaden förfall började sakta suddas ut.

Samtidigt ebbade kraften i den tidigare gröna vågen ut. Folkströmmen ut ur städerna vände. Hyresregleringen såg dock effektivt till att den tilltagande efterfrågan på bostäder snabbt kom att överstiga utbudet. Konstlat låga hyror innebar ju att det inte var lönsamt att bygga och förvalta hyresrätter. Följden blev bostadsköer och en utbredd svarthandel med hyreskontrakt.

Bostadsrätten fungerade som en ventil i detta system. När den borgerliga regeringen 1992 ändrade majoritetsregeln så att det räckte med enkel majoritet för ombildning tog utvecklingen fart. I Stockholm drev borgerliga majoriteter på ombildningen av allmännyttans fastighetsbestånd. Stigande priser gjorde det också lönsamt att bygga nya bostadsrätter. Lite tillspetsat kan man säga att bostadsrätten räddade innerstaden från fortsatt förfall och utflyttning.

Ska Stockholm kunna möta framtidens behov av boende måste dock flexibiliteten på bostadsmarknaden öka. Alla vill, eller kan, ju inte äga sitt boende. En bättre fungerande marknad för hyresbostäder är grunden för en sådan flexibilitet, men då måste de regler som omgärdar marknaden förändras. Med den proposition som finansdepartementet filar på i denna stund, har vi åtminstone tagit ett steg i rätt riktning mot en bättre fungerande bostadsmarknad.

Snart kommer tillväxten

Sex kvartal med fallande tillväxt och ett med nolltillväxt. Så lyder SCB:s facit över den svenska ekonomiska utvecklingen i krisens och lågkonjunkturens skugga. Skuggan skingrades knappast av dagens statistik över industriproduktionen. SCB hade tidigare rapporterat att produktionen steg mellan november och december förra året. Nu reviderades siffrorna – åt fel håll. En ökning på 1,8 procent blev plötsligt en minskning med 1,9 procent! Det är uppenbart att man alltid måste ta statistik med en nypa salt, även när den kommer från SCB.

Mellan december och januari ökade i alla fall produktionen (+1,6 procent), om vi nu vågar tro på det. Jag väljer att göra det. Statistik över orderingången antyder nämligen att produktionen är på väg att lyfta. Att genomslaget hittills varit så svagt beror troligen på att företagen väljer att minska sina lager snarare än att öka produktionen. Men det kan ju inte pågå för evigt. Framöver kan vi därför lugnt räkna med att industriproduktionen kommer att växa, och det kommer att väcka den slumrande investeringsefterfrågan. När det blir en allmän trend i vår omvärld ökar även exporten. Det går alltså sakta, men (hyfsat) säkert i rätt riktning. Snart kommer vi att lämna de krympande kvartalen bakom oss.