Äntligen en stadspolitik

Under Almedalsveckan sommaren 2013 inledde jag tillsammans med branschkollegor och organisationen Svenska stadskärnor ett till stora delar nytt lobbyarbete. Det grundades i att många i bland annat fastighetsbranschen upplevde att staten inte tog sitt ansvar för städernas utveckling och att det både på statlig och kommunal nivå fanns allt för mycket stuprörstänkande. De olika departementen fattade beslut som motverkade varandra, riksintresset stod mot intresset av att förtäta, detaljplanearbetet och tillståndshanteringen hängde inte alls med i de strategiska målen att skapa attraktiva, hållbara och lönsamma innerstäder. Vi drog igång kampanjen ”Jag är STADsminister” och argumenterade för att Sverige behöver en nationell stadspolitik. Vi har en landsbygdspolitik och en landsbygdsminister men ingen politik för våra städer, där utmaningarna är många och minst lika stora som på landsbygden. Ambitionen från vår sida har aldrig varit att förstatliga processer som alltid grundas i lokala förutsättningar. Snarare handlar det om att se till att de övergripande målen är samordnade och att det från statligt håll ges stöd, förutsättningar och en viljeinriktning för de kommunala besluten i stadsutvecklingsfrågor.

Almedalsveckan 2013

Fortsätt läsa Äntligen en stadspolitik

Elefanten kvar i rummet

Häromdagen lanserade den rödgröna regeringen sitt förslag till lösning på bostadskrisen. Det föregicks av att Alliansen valde att lämna bostadssamtalen eftersom regeringen inte var villig att gå tillräckligt långt. Dessvärre verkar det vid en närmare granskning saknas mod och vilja att på allvar ta tag i bostadskrisen från såväl höger som vänster sida. De rödgrönas bostadspolitiska förslag med bland annat förenklingar av byggregler, en frysning av presumtionshyresnivåer och ett tillfälligt slopat tak på uppskov vid bostadsförsäljning, är långt ifrån tillräckligt för att lösa bostadskrisen. Det gäller även Allianspartiernas förslag med fokus på bullerregler, överklaganden och möjligheten att hyra ut privatbostäder. Många av förslagen är i sig är visserligen goda, men den gigantiska elefanten (hyresregleringen) står fortfarande orörd mitt i rummet medan vi alla går runt och undrar varför det är så trångt.

Kort sagt blev resultatet av de bostadspolitiska samtalen en tummetott. Ingen överenskommelse utan en rad förslag där många är av kosmetisk karaktär. Fokus är helt på bostadsbyggande samtidigt som problemet främst ligger i den låga rörligheten på bostadsmarknaden, det vill säga i det bestånd som redan är på plats. Det kan inte byggas bort. Vi har ett system av skatter och regleringar som skapar inlåsningseffekter och leder till ett ineffektivt nyttjande av boendeyta. Även med den nyproduktion som är idag så utgör det bara en bråkdel, någon enstaka procent, av den totala bostadsmarknaden. Ska vi lösa bostadskrisen måste vi öka rörligheten och få hela marknaden att fungera avsevärt mycket bättre.

Jag tror inte att jag behöver rabbla upp alla de institutioner, som exempelvis Boverket och OECD, som har konstaterat att just den låga rörligheten på bostadsmarknaden är ett tillväxtproblem för Sverige. Det är ett väl känt faktum som många politiker gärna blundar för. Anledningen är att det krävs omfattande reformer för att lösa upp knutarna och skapa incitament för människor att flytta oftare. I mitt drömscenario är inte ett förstahandskontrakt att likställa med en lottovinst. Snarare är det en självklarhet att du, efter önskemål, behov och förmåga, utan problem kan flytta från en stad till en annan, eller från en storlek och kvalitet på hyresrätt till en annan. Så fungerar det i många av våra grannländers huvudstäder. I Stockholm har man däremot justerat upp den förväntade kötiden för ett förstahandskontrakt till 13 år.

Ska vi få en bättre fungerande bostadsmarknad räcker det inte att enbart förenkla förutsättningarna för byggande. Vi måste också stimulera en ökad rörlighet. För att lyfta det perspektivet arrangerar vi under årets Almedalsvecka ett seminarium om rörligheten på bostadsmarknaden. För att ytterligare skapa uppmärksamhet så bjuder vi in politiker, meningsmotståndare, media och branschfolk till bostadsyoga för ökad rörlighet. Jag tror att en övning som öppnar sinnet och löser upp gamla knutar är precis vad den stela bostadsmarknaden behöver. Vi måste våga röra oss utanför det givna ramverket och bryta konsensus. Vi befinner oss i kris, men när lösningarna presenteras är en av de viktigaste frågorna inte ens med. Det är beklämmande att våra politiker är så fokuserade på valstrategi att de blundar för verkligheten och fortsätter trängas runt elefanten.

symbol_rorlighet_LIGGANDE

 

Bostadsbyggande valfråga 2014

almedalen seminariumJag är nyss hemkommen från en hektisk politikervecka i Visby, den så kallade Almedalsveckan. När jag nu summerar alla intryck från denna tummelplats för politik och intressen är det en sak som sticker ut mer än allt annat. Det är att bostadspolitik, byggfrågor och stadsbyggnad starkt har seglat upp på den politiska dagordningen. Sannolikt drivs det av den allt mer akuta bostadsbristen, men även av ett enträget arbete från oss som driver frågorna på många håll runtomkring i landet. Under Almedalsveckan var det mängder av seminarier och aktiviteter som berörde dessa frågor från olika perspektiv. Inte minst inom ramen för vår egen satsning ”Fastighetsbranschens mötesplats i Almedalen”, där vi bland annat lanserade ett tiopunktsprogram för ökat byggande, jämförde hyresmarknaderna i Sverige och Tyskland, diskuterade social housing och vem som ska betala för renoveringen av miljonprogrammen. Vi anordnade även ett seminarium och en marsch genom Visby där vi lyfte frågan om Sverige behöver en samlad stadspolitik som adresserar alla stadens utvecklingsfrågor.

Men det mest intressanta var inte att vi på Fastighetsägarna lyfte dessa frågor utan att de samtidigt lyftes av många andra organisationer och i andra sammanhang. Att i princip alla dessa seminarier var fullsatta visar att frågorna nu är betydligt hetare än de har varit på länge. Med tanke på att det är valår nästa år så ligger med andra ord frågor som rör bostads- och stadsbyggande i en bra position. De politiska partierna kommer inte att kunna ducka undan längre, särskilt inte då bostadsfrågan nu är så tydligt kopplad till sysselsättningsfrågan. Hur ska vi kunna få en rörlig arbetsmarknad utan en rörlig bostadsmarknad?

Nu gäller det för de politiska partierna att ta position och bestämma sig för hur de vill angripa denna problematik. Är det en friare marknad eller dagens reglerade marknad som kommer att ge oss fler bostäder? Är lösningen skattebalans mellan upplåtelseformerna eller subventionerat byggande? Ska vi lyssna på branschen när den belyser  regler som inte fungerar (bullernorm, riksintresset, parkeringsnorm tex) eller ska vi bara låtsas som om det regnar? Detta är frågor som jag hoppas att samtliga partisekreterare tar med sig och funderar över under sommarens lugna stunder. För i höst tror jag att det bränner till och då gäller det att ha tänkt färdigt.

Ett embryo till stadspolitik

Om du tänker på Husby och de kravaller och bilbränder som pågår i Stockholms förorter just nu, är det en fråga om segregation? Är det en fråga om infrastruktur och kommunikationer? Är det en fråga om finanspolitik och resursfördelning? Är det en bostadspolitisk fråga? Är det en fråga om städernas och stadsdelarnas självbild och varumärke? Är det fråga om trygghet och säkerhet? Är det en fråga om kultur och fritid? Är det en arbetsmarknadsfråga? Är det en fråga om socialpolitik och utanförskap? Är det en utbildningsfråga? Är det en demokratifråga? Är det en lokal fråga? Är det en nationell fråga? Och framförallt, är det en relevant fråga?

Om svaret på alla dessa frågor är JA så är behovet av en nationell stadspolitik uppenbart. Stadens frågor är nämligen både många och komplicerade och lösningarna står inte att finna genom att ta tag i en av de här frågorna. Det behövs ett samlat grepp, ett övergripande ansvar och det behövs gedigen kunskap. Det gäller inte bara förortsproblematik, som i detta exempel, utan även de ökande regionala skillnaderna, storstädernas tillväxttakt, infrastrukturen och den allt mer akuta bostadsbristen. Det är frågor som behöver betraktas ur ett nationellt helhetsperspektiv över sektorsgränserna. En sådan politik saknas i Sverige idag.

Detta var något vi som branschorganisation fick möjlighet att lyfta på ett riksdagsseminarium under den gånga veckan. Seminariet arrangerades av moderaterna i samarbete med organisationen Svenska Stadskärnor där Fastighetsägarna är en drivande part. Deltog gjorde även bland andra Marita Ljung som är statssekreterare åt Näringsminister Annie Lööf. Hon fick frågan om när vi får se en svensk stadspolitik och hänvisade då till att Boverket och Tillväxtverket nyligen fick i uppdrag att gemensamt genomföra ett program som utvecklar samordningen mellan näringslivsutveckling och fysisk planering. Hon kallade detta för ett embryo till ett stadspolitiskt organ. Detta är mycket lovande och värt att följa upp, vilket också kommer att ske på Forum för stadsutveckling under kommande Almedalsvecka.

2000-talet är utan tvekan städernas tid. Städerna ses som viktiga motorer för tillväxt inom EU:s sammanhållningspolitik. I tillväxtstrategin Europa 2020 uppmanas medlemsländerna att utforma en särskild politik riktad mot städerna. Finland inrättade en sådan år 2011. Ska vi verkligen låta våra svenska städer helt enkelt bli som de blir? Om vi inte har en vision, om vi inte har en plan, vet vi då ens vart vi är på väg? Sverige behöver en samlad stadspolitik och idag har vi ett embryo till detta. Det gäller att det får växa till full kraft.