Trygghet, en rättighet men ingen självklarhet

Bryant Park, före detta känt som ”Needle park” i New York – en av de mest kända exemlen på kraften i en BID-samverkan

Du bör kunna gå hem genom din stad utan att oroa dig för att bli rånad eller våldtagen, utan behöva se dig över axeln och vara beredd på att springa. Du ska inte behöva oroa dig för att hamna i en gängskjutning när du sitter på din lokala pizzeria och om du behöver ambulans så ska du veta att de kan komma till dig utan stenkastning och poliseskort. För många är det inte så idag.

Den ökade otryggheten i våra svenska städer har fått stor uppmärksamhet på senare tid. Vi ser kravaller i förorterna, inställd kollektivtrafik på grund av hot och skadegörelse, skjutningar och hämndaktioner mellan kriminella gäng och handgranater beskrivs som en ”trend” bland Sveriges kriminella. På en fråga i en partiledardebatt nyligen kunde statsminister Stefan Löfven inte utesluta möjligheten att sätta in militären för att få bukt med den grova gängkriminaliteten. Även om han senare mildrade sitt uttalande något så kvarstår faktum att problemen eskalerar och myndigheterna famlar efter lösningar. Det är uppenbart att någonting måste göras. Med ökade klyftor i samhället ser vi stora grupper i utanförskap som bor i separerade enklaver i städernas förorter. Där finns för få förebilder som går till jobbet på morgonen. Där finns för lite meningsfull och stimulerande fritidsaktiviteter. Där finns för lite poliser och insyn från samhället och där finns på tok för mycket droger och snabba pengar. Fortsätt läsa Trygghet, en rättighet men ingen självklarhet

Ett embryo till stadspolitik

Om du tänker på Husby och de kravaller och bilbränder som pågår i Stockholms förorter just nu, är det en fråga om segregation? Är det en fråga om infrastruktur och kommunikationer? Är det en fråga om finanspolitik och resursfördelning? Är det en bostadspolitisk fråga? Är det en fråga om städernas och stadsdelarnas självbild och varumärke? Är det fråga om trygghet och säkerhet? Är det en fråga om kultur och fritid? Är det en arbetsmarknadsfråga? Är det en fråga om socialpolitik och utanförskap? Är det en utbildningsfråga? Är det en demokratifråga? Är det en lokal fråga? Är det en nationell fråga? Och framförallt, är det en relevant fråga?

Om svaret på alla dessa frågor är JA så är behovet av en nationell stadspolitik uppenbart. Stadens frågor är nämligen både många och komplicerade och lösningarna står inte att finna genom att ta tag i en av de här frågorna. Det behövs ett samlat grepp, ett övergripande ansvar och det behövs gedigen kunskap. Det gäller inte bara förortsproblematik, som i detta exempel, utan även de ökande regionala skillnaderna, storstädernas tillväxttakt, infrastrukturen och den allt mer akuta bostadsbristen. Det är frågor som behöver betraktas ur ett nationellt helhetsperspektiv över sektorsgränserna. En sådan politik saknas i Sverige idag.

Detta var något vi som branschorganisation fick möjlighet att lyfta på ett riksdagsseminarium under den gånga veckan. Seminariet arrangerades av moderaterna i samarbete med organisationen Svenska Stadskärnor där Fastighetsägarna är en drivande part. Deltog gjorde även bland andra Marita Ljung som är statssekreterare åt Näringsminister Annie Lööf. Hon fick frågan om när vi får se en svensk stadspolitik och hänvisade då till att Boverket och Tillväxtverket nyligen fick i uppdrag att gemensamt genomföra ett program som utvecklar samordningen mellan näringslivsutveckling och fysisk planering. Hon kallade detta för ett embryo till ett stadspolitiskt organ. Detta är mycket lovande och värt att följa upp, vilket också kommer att ske på Forum för stadsutveckling under kommande Almedalsvecka.

2000-talet är utan tvekan städernas tid. Städerna ses som viktiga motorer för tillväxt inom EU:s sammanhållningspolitik. I tillväxtstrategin Europa 2020 uppmanas medlemsländerna att utforma en särskild politik riktad mot städerna. Finland inrättade en sådan år 2011. Ska vi verkligen låta våra svenska städer helt enkelt bli som de blir? Om vi inte har en vision, om vi inte har en plan, vet vi då ens vart vi är på väg? Sverige behöver en samlad stadspolitik och idag har vi ett embryo till detta. Det gäller att det får växa till full kraft.

En nationell plattform för stadspolitik

Sveriges städer står inför en rad utmaningar inför framtiden. Detta blev tydligt när Forum för stadsutveckling för andra året hölls i Visby under Almedalsveckan. Bakom satsningen står fyra organisationer: Svenska stadskärnor, Fastighetsägarna, Centrumutvecklare.se och Svensk handel, som alla ser samma behov av att lyfta städernas utvecklingsfrågor till den nationella arenan. På årets seminarium presenterade jag bland annat en rapport om stadens politiska skiljelinjer. Rapporten baserades på en enkät som under våren besvarats av 339 av landets riksdagsledamöter och kommunstyrelseordföranden och ska man tro dem så kommer vi bland annat att få se fler profilbyggnader, fler övervakningskameror och det blir nolltolerans mot klotter i våra städer. Och det kommer troligtvis gå både fortare och bli enklare att få bygglov.

Men om man bortser från de övergripande resultaten i varje enskild fråga så var rapportens mest intressanta resultat att skillnaderna mellan politikerna sällan handlar om ideologi. Istället framgår det tydligt att åsikterna går isär beroende på om politikerna är verksamma i små eller stora städer samt om de är kommunpolitiker eller sitter i Riksdagen, oavsett vilken partifärg de har. Åsikterna i stadens utvecklingsfrågor handlar med andra ord snarare om erfarenheter och behov än om grundläggande ideologi. Det kan tyckas självklart att det i kommunerna ute i landet mest handlar om realpolitik, men det pekar också på ett bekymmer. Det finns uppenbara risker med att avståndet blir för stort mellan de som röstar igenom nya lagar och de som möter verklighetens utmaningar i landets städer.

De frågor som på ett eller annat sätt rör städernas utveckling ligger idag på sju olika departement vilket gör förändringar av städernas förutsättningar tungrodda och kan innebära att den ena handen inte vet vad den andra gör. Det behövs därför en överbryggande politisk funktion som ser till att stadsperspektivet finns med när besluten fattas och som kan vara en tydlig mottagare för städernas frågor. Därför var det glädjande att Marita Ljung, som är statssekreterare hos Annie Lööf på Näringsdepartementet, på frågan om Sverige behöver en stadspolitik, svarade att hon skulle vilja se en plattform för dessa frågor på nationell nivå. Det uttalandet utlöste spontant jubel på Forum för stadsutveckling.

Resultatet av vår undersökning kombinerat med att Boverket nu har engagerat sig för att konkretisera vad en nationell stadspolitik bör innehålla, skickar en tydlig signal om att här finns ett behov. För att utvecklingen på lokal nivå ska fortsätta är det viktigt att man på riksnivå ser samma problem, har samma visioner och talar samma språk som man gör på de gator och torg där utvecklingen ska ske.