Elefanten kvar i rummet

Häromdagen lanserade den rödgröna regeringen sitt förslag till lösning på bostadskrisen. Det föregicks av att Alliansen valde att lämna bostadssamtalen eftersom regeringen inte var villig att gå tillräckligt långt. Dessvärre verkar det vid en närmare granskning saknas mod och vilja att på allvar ta tag i bostadskrisen från såväl höger som vänster sida. De rödgrönas bostadspolitiska förslag med bland annat förenklingar av byggregler, en frysning av presumtionshyresnivåer och ett tillfälligt slopat tak på uppskov vid bostadsförsäljning, är långt ifrån tillräckligt för att lösa bostadskrisen. Det gäller även Allianspartiernas förslag med fokus på bullerregler, överklaganden och möjligheten att hyra ut privatbostäder. Många av förslagen är i sig är visserligen goda, men den gigantiska elefanten (hyresregleringen) står fortfarande orörd mitt i rummet medan vi alla går runt och undrar varför det är så trångt.

Kort sagt blev resultatet av de bostadspolitiska samtalen en tummetott. Ingen överenskommelse utan en rad förslag där många är av kosmetisk karaktär. Fokus är helt på bostadsbyggande samtidigt som problemet främst ligger i den låga rörligheten på bostadsmarknaden, det vill säga i det bestånd som redan är på plats. Det kan inte byggas bort. Vi har ett system av skatter och regleringar som skapar inlåsningseffekter och leder till ett ineffektivt nyttjande av boendeyta. Även med den nyproduktion som är idag så utgör det bara en bråkdel, någon enstaka procent, av den totala bostadsmarknaden. Ska vi lösa bostadskrisen måste vi öka rörligheten och få hela marknaden att fungera avsevärt mycket bättre.

Jag tror inte att jag behöver rabbla upp alla de institutioner, som exempelvis Boverket och OECD, som har konstaterat att just den låga rörligheten på bostadsmarknaden är ett tillväxtproblem för Sverige. Det är ett väl känt faktum som många politiker gärna blundar för. Anledningen är att det krävs omfattande reformer för att lösa upp knutarna och skapa incitament för människor att flytta oftare. I mitt drömscenario är inte ett förstahandskontrakt att likställa med en lottovinst. Snarare är det en självklarhet att du, efter önskemål, behov och förmåga, utan problem kan flytta från en stad till en annan, eller från en storlek och kvalitet på hyresrätt till en annan. Så fungerar det i många av våra grannländers huvudstäder. I Stockholm har man däremot justerat upp den förväntade kötiden för ett förstahandskontrakt till 13 år.

Ska vi få en bättre fungerande bostadsmarknad räcker det inte att enbart förenkla förutsättningarna för byggande. Vi måste också stimulera en ökad rörlighet. För att lyfta det perspektivet arrangerar vi under årets Almedalsvecka ett seminarium om rörligheten på bostadsmarknaden. För att ytterligare skapa uppmärksamhet så bjuder vi in politiker, meningsmotståndare, media och branschfolk till bostadsyoga för ökad rörlighet. Jag tror att en övning som öppnar sinnet och löser upp gamla knutar är precis vad den stela bostadsmarknaden behöver. Vi måste våga röra oss utanför det givna ramverket och bryta konsensus. Vi befinner oss i kris, men när lösningarna presenteras är en av de viktigaste frågorna inte ens med. Det är beklämmande att våra politiker är så fokuserade på valstrategi att de blundar för verkligheten och fortsätter trängas runt elefanten.

symbol_rorlighet_LIGGANDE

 

Strandningen hade inte behövt ske

Rudolf 2015Idag träffades Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen (HGF) i hyresnämnden för första gången efter att hyresförhandlingarna om 2016 års hyror i Göteborg brutit samman. Efter tio förhandlingstillfällen och två försök att få HGF att gå med på en medling återstod ingen annan väg än att avbryta förhandlingarna och be om hjälp hos en oberoende part, hyresnämnden som har detta som sin uppgift.

De måste nu ta ställning till om de hyresnivåer vi yrkar på är rimliga. Vi har i förhandlingarna föreslagit höjningar från 0 till 5 procent, i snitt handlar det om 2,1 procent vilket motsvarar 126 kronor på en hyra på 6 000 kronor. Den här första prövningen gäller knappt 30 lägenheter, totalt gäller strandningen drygt 43 000 lägenheter. Det är alltså en lång och komplicerad process som samtliga parter har framför sig.

Vi sticker inte under stol med att vi anser att det svenska hyressättningssystemet behöver reformeras. Konsekvenserna av ett föråldrat och förlegat system blir uppenbara när vi inte kan komma överens med HGF hur vi än försöker. Strandingen hade dock inte behövt ske om vi hade kunnat enas vid förhandlingsbordet. Det är viktigt att komma ihåg. Nu tvingas såväl hyresgäster som hyresvärdar att under en tid leva i ovisshet om hur hyran kommer att se ut när processen är klar. Strandningen medför dessutom extra belastning på hyresnämnden. Det är beklagliga konsekvenser av det system och den lagstiftning vi lever med idag.

Just nu pågår bostadspolitiska samtal mellan regeringen och oppositionen. Det beror på att den svenska bostadsmarknaden har havererat. Alla de människor som står i långa bostadsköer, tvingas bo kvar hemma eller måste köpa dyra svartkontrakt kan vittna om det. Claes Stråth, tidigare chef för Medlingsinstitutet, har som en del i dessa samtal fått i uppdrag att samla hyresmarknadens parter för att diskutera hur hyressättningssystemet kan reformeras. Uppdraget ska redovisas den 10 maj. Vi välkomnar att frågan nu är på agendan men vill vara tydliga med att det inte räcker att lappa och laga i dagens modell. Hyressättningssystemet kräver långsiktiga och övergripande strukturreformer.

Debatten har olyckligt handlat om att antingen behålla dagens system eller införa ett system med utpräglade marknadshyror. I själva verket finns det många alternativ till dessa ytterligheter som vi gärna diskuterar. Hyror som bättre speglar bostadskonsumenternas värderingar är ett måste för en bättre fungerande bostadsmarknad. Samtidigt vill vi ha en transparent marknad där hyresnivåer kan jämföras och prövas och besittningsskyddet som finns idag är en bra trygghet och ska vara kvar. Under tiden som politikerna diskuterar spelreglerna för framtidens bostadsmarknad pågår en process i hyresnämnden i Göteborg. En strandning av den här omfattningen tydliggör att vi behöver ändra det system vi har att verka inom. Vad gäller själva beslutet att avbryta förhandlingarna i Göteborg var det inte politik utan en konsekvens av att vi inte kommit överens vid förhandlingsbordet.