Stadsutvecklingstrender 2017…

160404 Fastighetsägarna Rudolf Antoni
160404 Fastighetsägarna
Rudolf Antoni

Att sia om framtiden är alltid vanskligt. De antaganden man gör baseras av förklarliga skäl på det vi vet idag, vilket förstås helt kan ställas på ända av någonting oväntat som händer imorgon. De senaste åren har vi sett en rad förändringar när det gäller utvecklingen av våra städer och livet däri. Ett exempel på detta är en kraftigt ökad urbanisering och ett lika tydligt uppsving för stadslivet som ideal. Det gäller inte bara för ungdomar och karriärister, utan lika mycket för seniorer och barnfamiljer, där allt fler nu vill bo i staden. Vi har även sett hur bostadsbristen, som var en icke-fråga för bara några år sedan, har blivit till sprängstoff i den politiska debatten. Många städer har därtill börjat ställa om sitt bilberoende till fördel för cykel- och kollektivtrafik. Tiggeri och EU-migranter har blivit en självklar del av stadsbilden och stadspolitik, det vill säga vad som ska byggas, samt hur och var staden ska utvecklas, har blivit ett samtalsämne för en bred allmänhet. Fortsätt läsa Stadsutvecklingstrender 2017…

Ett embryo till stadspolitik

Om du tänker på Husby och de kravaller och bilbränder som pågår i Stockholms förorter just nu, är det en fråga om segregation? Är det en fråga om infrastruktur och kommunikationer? Är det en fråga om finanspolitik och resursfördelning? Är det en bostadspolitisk fråga? Är det en fråga om städernas och stadsdelarnas självbild och varumärke? Är det fråga om trygghet och säkerhet? Är det en fråga om kultur och fritid? Är det en arbetsmarknadsfråga? Är det en fråga om socialpolitik och utanförskap? Är det en utbildningsfråga? Är det en demokratifråga? Är det en lokal fråga? Är det en nationell fråga? Och framförallt, är det en relevant fråga?

Om svaret på alla dessa frågor är JA så är behovet av en nationell stadspolitik uppenbart. Stadens frågor är nämligen både många och komplicerade och lösningarna står inte att finna genom att ta tag i en av de här frågorna. Det behövs ett samlat grepp, ett övergripande ansvar och det behövs gedigen kunskap. Det gäller inte bara förortsproblematik, som i detta exempel, utan även de ökande regionala skillnaderna, storstädernas tillväxttakt, infrastrukturen och den allt mer akuta bostadsbristen. Det är frågor som behöver betraktas ur ett nationellt helhetsperspektiv över sektorsgränserna. En sådan politik saknas i Sverige idag.

Detta var något vi som branschorganisation fick möjlighet att lyfta på ett riksdagsseminarium under den gånga veckan. Seminariet arrangerades av moderaterna i samarbete med organisationen Svenska Stadskärnor där Fastighetsägarna är en drivande part. Deltog gjorde även bland andra Marita Ljung som är statssekreterare åt Näringsminister Annie Lööf. Hon fick frågan om när vi får se en svensk stadspolitik och hänvisade då till att Boverket och Tillväxtverket nyligen fick i uppdrag att gemensamt genomföra ett program som utvecklar samordningen mellan näringslivsutveckling och fysisk planering. Hon kallade detta för ett embryo till ett stadspolitiskt organ. Detta är mycket lovande och värt att följa upp, vilket också kommer att ske på Forum för stadsutveckling under kommande Almedalsvecka.

2000-talet är utan tvekan städernas tid. Städerna ses som viktiga motorer för tillväxt inom EU:s sammanhållningspolitik. I tillväxtstrategin Europa 2020 uppmanas medlemsländerna att utforma en särskild politik riktad mot städerna. Finland inrättade en sådan år 2011. Ska vi verkligen låta våra svenska städer helt enkelt bli som de blir? Om vi inte har en vision, om vi inte har en plan, vet vi då ens vart vi är på väg? Sverige behöver en samlad stadspolitik och idag har vi ett embryo till detta. Det gäller att det får växa till full kraft.

Har bostadsbristen normaliserats?

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson publicerade häromdagen ett utdrag från valundersökningen som genomfördes i samband med riksdagsvalet 2010. Där har väljarna fått besvara en fråga om vad de ser som oroande inför framtiden.
När jag läser denna lista slås jag inte av att ökad brottslighet och stor arbetslöshet är det som folk oroar sig mest för. Det är skrämmande företeelser som vem som helst i värsta fall kan drabbas av. Det jag däremot regerar på är att det endast är 20 procent som anser att bristen på bostäder är ”Mycket oroande” inför framtiden och att det faktiskt är nästan dubbelt så många (37 procent) som tycker att det är ”Inte särskilt” eller ”Inte alls oroande”. Detta placerar frågan om bostadsbrist någonstans i mitten på valforskarnas lista över vad svenska folket oroar sig för och därmed högst på min egen lista.

Samtidigt rapporterar Boverket att så mycket som 60 procent av befolkningen bor i kommuner som har brist på bostäder och att ungdomar, äldre och stora barnfamiljer har särskilt svårt att få bostad. I Socialstyrelsens rapport från igår kunde vi läsa att antalet människor i hemlöshet och akuta boendelösningar ökar.  I Göteborg där jag är verksam rapporterar den lokala marknadsplatsen Boplats att omkring 50 000 av kommunens invånare saknar eget stabilt boende och att det under 2011 var i snitt mer än 800 sökande per ledig lägenhet. Med en situation som denna är det för mig obegripligt hur endast 20 procent av befolkningen kan anse att bristen på bostäder är ”Mycket oroande” inför framtiden. Kan det verkligen vara så att endast de som personligen är berörda, som idag bor i andra hand, inneboende eller hemma hos mamma och pappa oroar sig för bostadsbristen? Saknar de övriga, det vill säga de som har en bostad, insikt om att bostadsbristen inte bara drabbar de bostadslösa utan hela samhället? Och framför allt, saknar de helt empati?

Jag tror inte det. Förklaringen är snarare att bostadsbristen sakta men säkert har etablerats som ett normaltillstånd i Sverige, åtminstone i de delar av landet där många vill bo. I Göteborg har de årliga byggmålen aldrig uppnåtts under ett 17 år långt majoritetsstyre och i jämförelse med våra grannländer har Sveriges bostadsproduktion enligt Boverket halkat efter ordentligt. Det senaste decenniet har det i Finland och Norge påbörjats dubbelt så många bostäder per tusen invånare som i Sverige, medan Danmark har byggt 60 procent fler.

Vi har lärt oss att leva med bostadsbristen och därmed också i stor utsträckning kommit att acceptera den. Samma sak gäller politikens handfallenhet inför problemet. Kanske är det också symptomatiskt att vår bostadsminister Stefan Attefall enligt Aftonbladet är regeringens mest anonyma minister. Det borde inte vara så. Vi borde alla vara rasande över att antalet mammbor ökar och att unga människor tvingas välja utbildning efter möjligheten att få tag på en bostad. Vi borde utkräva ansvar av våra kommuner och vår regering. Vår bostadsminister borde inte kunna vila en dag förrän vi ser att trenden vänder och bostadsbristen minskar. Situationen är minst sagt ”Mycket oroande”. Men värst av allt är att svenska folket tycks ha anpassat sig och sänkt sina förväntningar inför framtiden.