Det kom en rapport från Boverket

Den förra Alliansregeringen gav Boverket i uppdrag att undersöka flyttmönster i samband med större renoveringar av hyresfastigheter. Myndigheten presenterade i går sina resultat i en rapport.

BoverketBostadssektorn brottas med flera utmaningar. En som får anmärkningsvärt litet utrymme i debatten är hälsotillståndet för forskning inom området. Inom få andra sektorer är forskningen så politiserad. Det gör tillgången till analyser, undersökningar och statistik från myndigheter så mycket mer värdefull, inte minst för dem som behöver underlag för politiska beslut. Jag tror därför man ska vara försiktig med utspel och mediala spinn som bygger på övertolkningar och selektivt urval i rapporter som publiceras från myndighetshåll.

Förutsättningarna vid omfattande renoveringar är en viktig fråga och det är bra att Boverket tittat på det. Jag skulle vilja att fler – även fastighetsföretag – gjorde uppföljningar av enskilda projekt och att man kunde fördjupa med mer kvalitativa uppföljningar, i meningen att man pratar med enskilda hyresgäster. Det senare kunde begränsa mängden spekulationer. Det är inte en slump att Boverket avsiktligt är väldigt försiktiga i sina formuleringar. Ord som ”tenderar” och ”indikation” förekommer flitigt i rapporten, men mer sällan i pressmeddelanden och artiklar som bygger på densamma.

Jag gör tre reflektioner avseende innehållet i rapporten.

Den första är att mycket av det beskrivna måste betraktas som förväntat. Små ekonomiska marginaler, kanske kombinerat med utanförskap och arbetslöshet, är begränsande. Oavsett hur och var de bor har människor i utsatta hushåll en svag ställning på bostadsmarknaden. Deras möjligheter att få tillgång till ett bättre boende, vilket renoveringsfrågan delvis handlar om, är sämre än andras. Lägg till denna grupp de som saknar ett fast boende och värdet av en bred diskussion om en förändrad social bostadspolitik tydliggörs.

Min andra reflektion handlar om andelen boende som flyttar. I medierapporteringen och Hyresgästföreningens budskap fokuserar man på att cirka 25 % av de boende flyttar under eller i direkt anslutning till en omfattande renovering. Det innebär att 75 % väljer att bo kvar, ofta för att den upprustning som sker ligger i linje med den man efterlyst (vilket Boverket nämner). Men i kontrollgruppen, dvs de vars bostäder inte renoverats, flyttar 14 %. Skillnaden mellan 14 och 25 anger andelen personer som flyttar på grund av renoveringen/hyreshöjningen. Dessa 11 % ska ställas mot övriga 89 % som bor kvar eller flyttar av andra skäl. Det gör inte på något sätt problematiken mindre för den enskilde som upplever sig tvungen att flytta, men som ett kollektivt samhällsproblem att vägas mot nyttan av ett upprustat och moderniserad bostadsbestånd?

Min sista reflektion handlar om tillvägagångssätt. Vi kan ha en volymdiskussion om behovet av renovering, men om att åtgärder behöver vidtas tror jag vi kan enas om tämligen fort. Tuffare blir det i synen på information vs. inflytande för nuvarande hyresgäster och/eller hyresgästorganisation. Rapporten ger i grunden inget stöd för krav om ökat hyresgästinflytande om det handlar om veto mot enskilda åtgärder eller beslutanderätt över teknisk upprustning. Det handlar om ansvar för fastighetens tekniska livslängd, en fråga om äganderätt. Tillspetsat kunde man hävda att veto mot åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla värdet på fastigheten borde följas av en slags budplikt. ”Om ni tvingar fram en förkortad livslängd eller ett lägre värde på fastigheten behöver det kompenseras.”

Däremot lyfter Boverket föredömligt fram värdet av dialog mellan hyresvärd och hyresgäster, samt inte minst att vara ute i god tid med den dialogen. Att tidigt involvera boende och att möjliggöra deltagande är klokt förvaltarskap. Att tidigt skapa förståelse för ”varför” gör det enklare att tillsammans diskutera ”hur” – och kanske även ge utrymme för hyresgästernas egna idéer och medverkan i förändringsarbetet. Det tror jag är en av framgångsfaktorerna i hanteringen av de 11 procenten. Det tror Boverket också och har därför redan tidigare publicerat råd kring detta.

Ny plattform för stadsutveckling

StadsministerDet sägs att trägen vinner. Om det stämmer i det här fallet är ännu inte säkert. Det som däremot är säkert är att vårt arbete för införandet av en nationell stadspolitik nu har tagit ett viktigt steg framåt. Med de utmaningar som urbaniseringen innebär för såväl våra tungt belastade storstäder som de många små och mellanstora städer som strävar efter positiv tillväxt har behovet ökat av bättre samordning av statliga myndigheter. De frågor som på ett eller annat sätt rör städernas utveckling ligger idag splittrade på flera olika departement vilket gör förändringar av städernas förutsättningar oerhört tungrodda. Det behövs därför en överbryggande politisk funktion som ser till att stadsutvecklingsperspektivet finns med när besluten fattas. Många anser även att det saknas en tydlig mottagare på den politiska nivån för frågor som rör städernas förutsättningar, en stadspolitik.

2000-talet är utan tvekan städernas tid. Städerna ses som viktiga motorer för tillväxt inom EU:s sammanhållningspolitik. I tillväxtstrategin Europa 2020 uppmanas medlemsländerna att utforma en särskild politik riktad mot städerna. Finland inrättade en sådan år 2011. Fastighetsägarna har de senaste åren drivit denna linje hårt, inte minst inom ramen för vår samverkansorganisation Svenska Stadskärnor. Vi har exempelvis arrangerat seminarium i riksdagen, kampanjat under Almedalsveckan och fört diskussionen i den riktningen i debatt, sociala medier och en mängd olika arenor över hela landet.

Därför är det glädjande att regeringen nu ger fem myndigheter – Boverket, Naturvårdsverket, Statens energimyndighet, Tillväxtverket och Trafikverket – i uppdrag att gemensamt upprätta och förvalta en plattform för frågor om hållbar stadsutveckling. Plattformen ska enligt regeringens pressmeddelande bland annat syfta till ökad samverkan, samordning och erfarenhetsutbyte mellan aktörer inom olika sektorer och nivåer. Den ska även fungera som processtöd för de regionala strukturfondsprogrammens arbete med hållbar stadsutveckling och verka för kunskapsspridning.

Flera av våra större städer växer och utvecklas i snabb takt. Den här urbaniseringstrenden innebär både möjligheter och utmaningar, och för att en stad ska kunna växa både snabbt och hållbart krävs att många aktörer arbetar åt samma håll. En nationell plattform för att samordna och sprida kunskap kring frågor om hållbar stadsutveckling är en viktig insats för att möta dagens och framtidens utmaningar

Bostadsminister Stefan Attefall 2014.02.20

Ansatsen är med andra ord precis det som vi har påpekat behovet av och det är uppenbart att det inte har fallit på döva öron. Enligt regeringen är samhällsplanering och byggande en av hörnstenarna i den hållbara stadsutvecklingen. De påpekar därför behovet av att planering och insatser anpassas till städers, tätorters och stadsregioners skilda förutsättningar, exempelvis i form av storlek, täthet, geografiskt läge och befolknings- och näringsstruktur. Detta är också en viktig insikt. Det behövs inte bara en storstadspolitik utan en politik för alla Sveriges städer.

Boverket har fått en samordnande roll i arbetet och uppdraget ska slutredovisas till regeringskansliet senast den 30 juni 2015. Min förhoppning är att detta arbete inte enbart blir en introvert övning mellan olika myndigheter. Det finns kunskap, nätverk och erfarenheter hos näringslivet som man bör dra nytta av. Vi kommer därför att bevaka arbetet och fortsätta driva på utvecklingen mot en nationell stadspolitik som gynnar företagande, invånare och tillväxt i våra svenska städer.

Ett embryo till stadspolitik

Om du tänker på Husby och de kravaller och bilbränder som pågår i Stockholms förorter just nu, är det en fråga om segregation? Är det en fråga om infrastruktur och kommunikationer? Är det en fråga om finanspolitik och resursfördelning? Är det en bostadspolitisk fråga? Är det en fråga om städernas och stadsdelarnas självbild och varumärke? Är det fråga om trygghet och säkerhet? Är det en fråga om kultur och fritid? Är det en arbetsmarknadsfråga? Är det en fråga om socialpolitik och utanförskap? Är det en utbildningsfråga? Är det en demokratifråga? Är det en lokal fråga? Är det en nationell fråga? Och framförallt, är det en relevant fråga?

Om svaret på alla dessa frågor är JA så är behovet av en nationell stadspolitik uppenbart. Stadens frågor är nämligen både många och komplicerade och lösningarna står inte att finna genom att ta tag i en av de här frågorna. Det behövs ett samlat grepp, ett övergripande ansvar och det behövs gedigen kunskap. Det gäller inte bara förortsproblematik, som i detta exempel, utan även de ökande regionala skillnaderna, storstädernas tillväxttakt, infrastrukturen och den allt mer akuta bostadsbristen. Det är frågor som behöver betraktas ur ett nationellt helhetsperspektiv över sektorsgränserna. En sådan politik saknas i Sverige idag.

Detta var något vi som branschorganisation fick möjlighet att lyfta på ett riksdagsseminarium under den gånga veckan. Seminariet arrangerades av moderaterna i samarbete med organisationen Svenska Stadskärnor där Fastighetsägarna är en drivande part. Deltog gjorde även bland andra Marita Ljung som är statssekreterare åt Näringsminister Annie Lööf. Hon fick frågan om när vi får se en svensk stadspolitik och hänvisade då till att Boverket och Tillväxtverket nyligen fick i uppdrag att gemensamt genomföra ett program som utvecklar samordningen mellan näringslivsutveckling och fysisk planering. Hon kallade detta för ett embryo till ett stadspolitiskt organ. Detta är mycket lovande och värt att följa upp, vilket också kommer att ske på Forum för stadsutveckling under kommande Almedalsvecka.

2000-talet är utan tvekan städernas tid. Städerna ses som viktiga motorer för tillväxt inom EU:s sammanhållningspolitik. I tillväxtstrategin Europa 2020 uppmanas medlemsländerna att utforma en särskild politik riktad mot städerna. Finland inrättade en sådan år 2011. Ska vi verkligen låta våra svenska städer helt enkelt bli som de blir? Om vi inte har en vision, om vi inte har en plan, vet vi då ens vart vi är på väg? Sverige behöver en samlad stadspolitik och idag har vi ett embryo till detta. Det gäller att det får växa till full kraft.

Förenkla och förkorta

De senaste dagarna har tre positiva nyheter kommit från Socialdepartementet.
1. Den sk ”Plangenomförandeutredningen”, där bl a jag deltar, har fått ett tilläggsdirektiv om att utreda förutsättningarna för att förenkla och förkorta plan- och byggprocessen.

Mycket finns att vinna på att förenkla och förkorta. Förenkling innebär att fler bostäder kan färdigställas och förkortning innebär i snabbare takt. Samtidigt skapas förutsättningar för ökad konkurrens då även mindre byggherrar kan ro projekt i hamn. En utdragen och komplicerad process innebär en utökad riskexponering men också att exploatörer tvingas ligga ute med investeringar under många år vilket många inte har möjlighet att bära. Med ökad konkurrens främjas innovations- och effektivitetsutveckling och konkurrensen bör även ha en bromsande inverkan påverkan på ökande produktionskostnader.

2. Boverket har fått i uppdrag att se över byggreglerna när det gäller små lägenheter i syfte att förenkla reglerna

Regelförenkling är något som branschen efterfrågat under en lång tid. Här vill jag vädja till Boverket: ”Kill your darlings”. Det kommer att krävas mod och viljestyrka från Boverket att skära i de regler de själva tagit fram. Det är inte alltid lätt att vara självkritisk. Ta hjälp från de som tillämpar reglerna. Med det sagt ska naturligtvis kvalitet, hälsa och säkerhet inte äventyras i förenklingsivern.
Samtidigt är det synd att uppdraget enbart fokuserar på små lägenheter. Hela byggregelsystemet är i behov av en översyn av regler som både försvårar, fördyrar och i vissa fall är tungan på vågen som hindrar bostadsbyggande, oavsett storlek på lägenhet. Även bostäder över 35 m2 förtjänar regelförenklingar.

3. Den 19 november höll Socialdepartementet en hearing om förslag om Stöd till innovativt byggande

Här anser jag att det är nödvändigt att stödet riktas till att realisera pionjärprojekt. Det är först efter erhållen praktisk erfarenhet av att uppföra innovativa bostäder som en reell utvärdering kan genomföras. Vi måste lyfta branschen från dagens idéstudiestadie upp till verkligt genomförda projekt. Stödet bör ges för att täcka delar av utvecklings- och utvärderingskostnader som dessa pionjärprojekt har. Det är pionjärprojekten som tar oss framåt. Exemplet där AF Bostäder uppförde ett pionjärprojekt visar att det är just när det produceras något konkret som en debatt skapas och utveckling sker. Boverket försökte hålla emot, men Mark- och miljööverdomstolen ansåg glädjande nog att samhället behöver denna typ av pionjärprojekt.

Ett dreamteam för Sveriges städer

Igår deltog jag på Stadens dag, som var en nationell konferens med fokus på stadens möjligheter och utmaningar. Bakom arrangemanget stod City i Samverkan och organisationen Svenska Stadskärnor. Bland annat lanserades då vår nya guidebok i stadsutveckling, som redan har sålt i nära 500 exemplar över hela landet. Att denna får så god spridning är goda nyheter, inte bara för oss som har skrivit den utan även för de otaliga städer och stadsdelar som idag kämpar i brant uppförsbacke med handels- och stråkutveckling, organisation med mera. Att det finns en så stor efterfrågan på denna kunskap visar på insikt om problemen och det är ofta första steget i ett förändringsarbete.

Jag deltog även i en paneldebatt om stadspolitik tillsammans med representanter för Svensk Handel, SKL, Centrumutvecklare.se samt Boverket. I denna diskussion framkom tydligt behovet av en nationell politik för våra städer. Jag påpekade att det finns en likhet mellan jordbrukaren och fastighetsföretagaren och det är att båda är helt beroende av platsen för sin verksamhet. Men när det gäller hur de två behandlas av politiken så ser det helt olika ut. Vi har en glesbygdspolitik, men ingen stadspolitik. Vi har en landsbygdsminister, men ingen stadsminister.

Ulf Perbo, statssekreterare hos bostadsminister Stefan Attefall, höll ett frispråkigt anförande där han lyfte flera av hindren för städernas tillväxt. Exempelvis lyftes kommunala särregler för saker som energi och buller upp som ett tydligt sådant. Han bjöd även in till diskussion kring om det alls behövs en särskild stadspolitik. Detta var i sig positivt, men han uppvisade också klara brister i förståelsen av stadens komplexitet. På sätt och vis bekräftade han därmed att de departement som idag hanterar stadens frågor fungerar som stuprör snarare än kommunicerande kärl och att behovet av kunskap på tvären är stort.

Som ett svar på detta presenterade jag under dagen ännu en nyhet, Svenska Stadskärnors forskarråd. Detta nya forskningssamarbete mellan ekonomer, statsvetare, arkitekter och kulturgeorafer från hela landet är tänkt att bidra till ny kunskap och öka spridningen av den kunskap som finns kring stadens utveckling och utmaningar. Jag ser forskarrådet som ett dreamteam för Sveriges städer och har stor förhoppning om att vi gemensamt ska kunna driva tillväxten och utvecklingen i en positiv riktning för våra städer och deras invånare. Kanske kan vi till och med formulera en ny svensk stadspolitik?

Förtydligande angående Enkelt avhjälpta hinder, eller?

Boverket har relativt nyligen publicerat en förtydligande skrift rörande Enkelt avhjälpta hinder (EAH).

Det är viktigt att personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga så långt det går ska kunna få tillträde till allmänna platser och lokaler i samma utsträckning som övriga.
Frågan om Enkelt avhjälpta hinder  är inte helt okomplicerad och Fastighetsägarna har under flera år påtalat osäkerheten kring tillämpningen av de regler som finns. Boverkets uppgift har inte varit tacksam och man har i strävan att förtydliga både uppdaterat sina egna föreskrifter (BFS 2011:13 – HIN 2), bedrivit informationskampanjer samt nu senast gett ut ovan nämnda publikation.

Nedanstående ”Frågor och svar om reglerna”, plockad ur publikationen, illustrerar dels oklarheterna i reglerna, dels hur svårt det är för Boverket att kunna ge klara besked. Jag har fetmarkerat vissa lydelser i Boverkets svar för att illustrera osäkerheten. Å ena sidan är det bra att man tillåts göra en bedömning från fall till fall. Å andra sidan är det dock svårt för branschen att ha ett så pass otydligt regelverk att förhålla sig till.

Frågeställningen är som sagt inte okomplicerad och Boverket gör ett gott jobb. Det är dock inte långt till att tvivla på nyttan av ett regelverk som, till och med när det ska förtydligas, inte kommer närmare till klarhet än svar som ”behöver klargöras i enskilda fall”, ”någon uttömmande definition finns inte”, ”varierar”, ”det finns inget absolut svar”. Det leder till en osäkerhet och godtycklighet som ger litet stöd till alla inblandade.

Urklipp ur Boverkets förtydligande skrift om Enkelt avhjälpta hinder

Frågor och svar om reglerna
Vem ansvarar för att avhjälpa hindren?

Vem som är ansvarig avgörs av vem som rättsligt råder över hindret och att det åtgärdas. I de flesta fall är det byggnadens ägare, men det kan i stället vara en verksamhetsutövare som hyr en lokal. Hur ansvarsfördelningen mellan ägaren och verksamhetsutövaren ser ut behöver klargöras i det enskilda fallet.

Vad är en publik lokal?

Enligt reglerna gäller kravet lokaler dit allmänheten har tillträde. Någon uttömmande definition finns inte och inte heller ännu några rättsavgöranden som tar ställning i frågan. Boverket använder begreppet publik lokal för att beteckna de lokaler som omfattas av kravet. Utgångspunkten är att det är lokaler för verksamheter som vänder sig till allmänheten, där ”vem som helst” är välkommen. Vissa lokaler är självklara, som butiker och restauranger, eller receptioner och mottagningar hos myndigheter. Andra kan vara svårare att bedöma, man måste titta på hur just den verksamheten ser ut. Det kan vara så att bara vissa delar i en byggnad har publika verksamheter och då gäller kraven endast de delarna. Bostäder och rena arbetslokaler omfattas inte av kraven.

Vad innebär ”enkelt avhjälpt”?

Utgångspunkten i bestämmelserna är att det är rimligt att kräva att hinder som inte innebär stora, omfattande och kostsamma åtgärder ska avhjälpas i den befintliga miljön. Detta sammanfattas i begreppet ”enkelt avhjälpt”. Man ska ta ställning till de fysiska förhållandena på platsen – ett och samma hinder kan vara enkelt att avhjälpa i den ena situationen men inte i den andra. De ekonomiska konsekvenserna varierar också beroende på den unika situationen: för en och samma åtgärd kan de bli orimliga för den ena ägaren men inte för den andra. Man behöver också återkommande ompröva vilka hinder som är enkelt avhjälpta enligt reglerna. Bedömningen av ett och samma hinder kan förändras; ett hinder som i dag inte anses vara enkelt avhjälpt kan senare bedömas vara det om förutsättningarna ändras. Det kan röra sig om ägarbyte, en ny publik verksamhet, nya tekniska lösningar eller åtgärder i miljön runt omkring.

Hur mycket får ett enkelt avhjälpt hinder kosta?

Det finns inget absolut svar på hur mycket ett enkelt avhjälpt hinder ”får kosta”. Enligt bestämmelserna får de ekonomiska konsekvenserna för den som svarar för åtgärdandet inte bli orimligt stora. Man ska även ta hänsyn till lokalhållarens och näringsidkarens situation.

En politik för Sveriges städer

Jag deltog i veckan i ett nationellt idésamtal under rubriken ”Stadspolitiken kan drivas framåt”. Som arrangör stod Boverket och en diger skara från myndigheter och departement samt forskning och intresseorganisationer medverkade. Den övergripande frågan för dagen var hur en nationell stadspolitik skulle kunna bidra till att nå målen om långsiktigt hållbar utveckling. Hållbarhetsbegreppet är välanvänt och vida accepterat idag. Då handlar det om tre huvudsakliga aspekter: ekonomisk hållbarhet, ekologisk hållbarhet och social hållbarhet. De allra flesta anser att dessa förhållningssätt är framtidens modell för hur vi utvecklar våra städer. Men det finns också bromsklossar och problem som står i vägen för framgångsrik stadsutveckling. Hur dessa problem definieras och vilka lösningar man ser beror till stor del på vilket utgångsläge man har. Här kan det förstås skilja stort mellan ett departement och ett näringslivsintresse, men jag kan konstatera två saker som vi tycks vara överens om.

För det första så behövs en särskild politik för våra storstäder. Dessa växer i en sådan takt och har så stora utmaningar inom såväl infrastruktur som segregation och sociala klyftor att de kräver särskilda insatser. Men det behövs också en politik för våra små och mellanstora städer. Många av dem står inför en situation med bostadsbrist, eftersatta miljonprogramsområden, behov av att locka till sig rätt kompetens och tuff handelskonkurrens från externa etableringar. Det behövs därför en form av differentierad stadspolitik som möter olika behov på olika nivåer.

För det andra så behöver stadspolitiken vara tvärsektoriell. De frågor som på ett eller annat sätt rör städernas utveckling ligger idag på sju olika departement vilket gör förändringar av städernas förutsättningar oerhört tungrodda. Det behövs en överbryggande politisk funktion som ser till att stadsutvecklingsperspektivet finns med när besluten fattas. Många anser även att det saknas en tydlig mottagare på den politiska nivån för frågor som rör städernas förutsättningar. Detta innebär inte att stadspolitiken behöver utgöra ett eget politiskt departement eller befattas med en minister. Kanske är det bättre om den istället kan genomsyra samtliga politiska områden på tvären?

Under samtalets gång blev det tydligt att innan vi kan närma oss frågan om hur en stadspolitik bör utformas och vad den ska innehålla måste en rad andra frågor besvaras och vi har en lång väg att gå. Men stadspolitik är ett begrepp som kommer upp i allt fler sammanhang, inte minst eftersom utvecklingsarbetet i våra städer och stadskärnor blir allt mer aktivt. I takt med denna utveckling ökar också kraven på att den nationella politiken ska hänga med. Vi måste se och förstå samma problem, vi måste ha samstämmiga visioner och vi måste tala samma språk. Därför är det mycket positivt att Boverket känner ansvar och engagerar sig för att konkretisera vad en nationell stadspolitik bör innehålla. Vi på Fastighetsägarna kommer att följa, stödja och driva på denna process varje steg på vägen.

Har bostadsbristen normaliserats?

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson publicerade häromdagen ett utdrag från valundersökningen som genomfördes i samband med riksdagsvalet 2010. Där har väljarna fått besvara en fråga om vad de ser som oroande inför framtiden.
När jag läser denna lista slås jag inte av att ökad brottslighet och stor arbetslöshet är det som folk oroar sig mest för. Det är skrämmande företeelser som vem som helst i värsta fall kan drabbas av. Det jag däremot regerar på är att det endast är 20 procent som anser att bristen på bostäder är ”Mycket oroande” inför framtiden och att det faktiskt är nästan dubbelt så många (37 procent) som tycker att det är ”Inte särskilt” eller ”Inte alls oroande”. Detta placerar frågan om bostadsbrist någonstans i mitten på valforskarnas lista över vad svenska folket oroar sig för och därmed högst på min egen lista.

Samtidigt rapporterar Boverket att så mycket som 60 procent av befolkningen bor i kommuner som har brist på bostäder och att ungdomar, äldre och stora barnfamiljer har särskilt svårt att få bostad. I Socialstyrelsens rapport från igår kunde vi läsa att antalet människor i hemlöshet och akuta boendelösningar ökar.  I Göteborg där jag är verksam rapporterar den lokala marknadsplatsen Boplats att omkring 50 000 av kommunens invånare saknar eget stabilt boende och att det under 2011 var i snitt mer än 800 sökande per ledig lägenhet. Med en situation som denna är det för mig obegripligt hur endast 20 procent av befolkningen kan anse att bristen på bostäder är ”Mycket oroande” inför framtiden. Kan det verkligen vara så att endast de som personligen är berörda, som idag bor i andra hand, inneboende eller hemma hos mamma och pappa oroar sig för bostadsbristen? Saknar de övriga, det vill säga de som har en bostad, insikt om att bostadsbristen inte bara drabbar de bostadslösa utan hela samhället? Och framför allt, saknar de helt empati?

Jag tror inte det. Förklaringen är snarare att bostadsbristen sakta men säkert har etablerats som ett normaltillstånd i Sverige, åtminstone i de delar av landet där många vill bo. I Göteborg har de årliga byggmålen aldrig uppnåtts under ett 17 år långt majoritetsstyre och i jämförelse med våra grannländer har Sveriges bostadsproduktion enligt Boverket halkat efter ordentligt. Det senaste decenniet har det i Finland och Norge påbörjats dubbelt så många bostäder per tusen invånare som i Sverige, medan Danmark har byggt 60 procent fler.

Vi har lärt oss att leva med bostadsbristen och därmed också i stor utsträckning kommit att acceptera den. Samma sak gäller politikens handfallenhet inför problemet. Kanske är det också symptomatiskt att vår bostadsminister Stefan Attefall enligt Aftonbladet är regeringens mest anonyma minister. Det borde inte vara så. Vi borde alla vara rasande över att antalet mammbor ökar och att unga människor tvingas välja utbildning efter möjligheten att få tag på en bostad. Vi borde utkräva ansvar av våra kommuner och vår regering. Vår bostadsminister borde inte kunna vila en dag förrän vi ser att trenden vänder och bostadsbristen minskar. Situationen är minst sagt ”Mycket oroande”. Men värst av allt är att svenska folket tycks ha anpassat sig och sänkt sina förväntningar inför framtiden.