Kris för trygghet och tillit i socialt utsatta områden

Idag släppte Brottförebyggande rådet (Brå) en ny rapport som visar och bekräftar ett mycket allvarligt läge när det gäller otryggheten i socialt utsatta områden. Det rör vardagen för mellan 500 000 – 600 000 invånare, eller 5 -6 procent av befolkningen. Ca 40 procent av de som bor i dessa områden känner sig otrygga utomhus på kvällen och bland kvinnorna upplever en majoritet att de är otrygga, vilket nästan är dubbelt så många jämfört med kvinnor i andra urbana områden, konstaterar Brå. Dessutom ligger förtroendet för rättsväsendet och polisen på mycket låga nivåer, samtidigt som parallella rättssystem har blivit en verklighet och en tystnadskultur breder ut sig i vissa grupper, enligt Brå.

Fortsätt läsa Kris för trygghet och tillit i socialt utsatta områden

Förortens förlorade möjligheter

I veckan har integrationsminister Erik Ullenhag tillfälligt flyttat ut sitt kontor från centrala Stockholm till förorten Rinkeby. Inget ont om symbolhandlingar. Det är nog så viktigt att politiken visar närvaro och intresse för landets förorter. Däremot gör en symbolhandling som denna ingenting åt de många grundläggande problem som existerar i de så kallade miljonprogramsområdena. Dessa uppfördes under senare delen av 60-och början av 70-talet för att komma tillrätta med bostadsbristen och förse den snabbt växande stadsbefolkningen med lägenheter. Lite cyniskt kan man säga att bostäderna byggdes i satellitsamhällen utanför städerna som nattförvaring av fabriksarbetare och deras familjer. Med den tidens ideal, som kännetecknas av funktionalitet, byggdes stora utbredda områden som motreaktion till den trånga stenstaden. Gång- och biltrafiken separerades med gångtunnlar, gångbroar, breda motorvägar och stora parkeringsplatser.

Men världen har förändrats, blivit global, digital och individualiserad. Samtidigt har vår förståelse för människors drivkrafter ökat. Idag vet vi att människor huvudsakligen har slutat att flytta till där jobben finns. Istället flyttar de till städer som kan erbjuda ett tryggt och attraktivt boende, spännande kontakter med andra människor och många olika möjligheter till utveckling och upplevelser. Därefter flyttar jobben efter människorna. Vi lever inte längre i ett industri- och produktionssamhälle. Istället är kunskap och kreativitet de främsta drivkrafterna för tillväxt. Vi har också lärt oss att just den typen av områden som med goda intentioner byggdes för snart 50 år sedan skapar otrygghet och avstånd mellan människor medan den myllrande, trånga stadsmiljön är just precis det som får oss att trivas.

Det är med dessa insikter som vi måste ta oss an de problem vi idag upplever i storstädernas förorter. Rent geografiskt ligger miljonprogramsområden som Rinkeby, Bergsjön och Rosengård i drömläge. Om kommuner som Kungsbacka, Lund och Västerås kan dra nytta av sitt storstadsnära läge måste såklart de områden som ligger betydligt närmare storstadens kärna också kunna göra det. Problemet är inte att det inte föds några kreativa och driftiga människor i de här områdena, för det gör det. Problemet är att de flyttar därifrån så fort de får chansen och att få väljer att flytta dit om de har andra alternativ. Anledningen är bristande attraktivitet. Redan innan dessa stadsdelar byggdes skrev urbanforskaren Jane Jacobs boken The Death and Life of Great American Cities och lade där grunden för dagens rådande teoribildning kring vad som gör en stad attraktiv. Bebyggelsen ska vara tät, ha många blandade funktioner som ger folkliv på gatorna stora delar av dygnet, kvarteren ska vara korta och ”slinkvänliga” utan tvingande barriärer och byggnaderna ska gärna vara av olika ålder, karaktär och skick.

Miljonprogramsområdena är med andra ord felkonstruerade på samtliga punkter. Samtidigt är de idag Sveriges mångkulturella smältdegel. Det mesta talar därför för att storstädernas förorter inte bara är en tickande social bomb. De kan också vara grogrund för framtidens idéer och kreativitet vilket vi inte har råd att slarva bort. Utanförskap är skadligt åt båda håll. Därför krävs en handlingsplan för miljonprogramsområdena som omfattar kraftig förtätning av bebyggelsen med en ökad variation av funktioner, att det lokala kultur- och folklivet får ta plats och vara delaktigt i utvecklingen samt insatser för att få igång det lokala företagandet. För att uppnå detta krävs målmedvetna och modiga politiker och det behövs långsiktiga, närvarande och ambitiösa fastighetsföretagare, såväl privata som kommunala, som är villiga att ta sig an uppgiften att gemensamt bygga om miljonprogrammen till städer. Först då kommer den nedåtgående spiralen på allvar att börja snurra åt andra hållet men då kommer det sannolikt att gå fort.