När stadsutveckling blev allmängods

2010-talet ser ut att kunna betecknas som något av en vändpunkt för ämnet stadsutveckling i Sverige. Det var under den första halvan av detta decennium som stadsutveckling gick från att vara ett smalt specialistområde till ett givet samtalsämne för vem som helst kring de svenska middagsborden. Jane Jacobs teorier om stadsomvandling från 1960-talet ekar plötsligt på caféer, i talarstolar och i TV-soffornas pratprogram.

Spridningen av kunskap, tankar och såväl goda som dåliga exempel drivs idag i stor utsträckning via sociala medier som Facebook, Twitter och Instagram. Där kan den breda allmänheten engagera sig i detaljplanefrågor och utvecklingen av stadens utbud och innehåll på ett sätt som tidigare har krävt betydligt mer av den enskilde medborgaren. Den demokratiska dialogen och utvecklingsprocessen har därför fått helt nya möjligheter att berikas samtidigt som det kan vara betydligt svårare att driva igenom ett förslag som inte vinner någon större popularitet.

Det var också under dessa år som stadsutvecklingsfrågor på allvar började dyka upp i den svenska politiska debatten vilket 2014 resulterade i att nytillträdde bostadsministern Mehmet Kaplan (mp) också fick titeln stadsutvecklingsminister. Även på den kommunala politiska nivån har synsättet på staden och utvecklingsfrågorna vidgats. Att integrera ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter i kommunernas målsättningar har blivit en självklarhet och stadens roll i uppfyllandet av dessa mål står ofta i fokus i kommunala visions- och styrdokument. Almedalen inbjudan 2015I takt med detta ser vi också ett plötsligt uppvaknat intresse för stadsutveckling bland många bransch- och intresseorganisationer, vilket leder till fler seminarier, workshops, debattartiklar och rapporter på ämnet. Under årets Almedalsvecka ser det också ut att bli mängder av seminarier och debatter som handlar just om stadsutveckling. Vi på Fastighetsägarna arrangerar bland annat ett seminarium om cityklimatet – den ekonomiska utvecklingen i stadskärnorna och ett om smarta städer där ny teknik ger oss ny kunskap och nya möjligheter. Dessutom arrangerar vi för femte året i rad Forum för stadsutveckling tillsammans med organisationerna Svensk Handel, Visita, Svenska Stadskärnor och Centrumutvecklare.se (se bilden här bredvid). Det gästas i år av bland annat stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan och Gunilla Nordlöf, generaldirektör för Tillväxtverket. Det ska bli mycket spännande.

Stadens naturliga tillstånd är förändring. Det innebär att behovet av nya idéer och ifrågasättandet av gamla hjulspår är konstant. Därför har jag och mina kollegor Tomas Kruth och David Björnberg skrivit boken ”Attraktiva stråk och platser” som tar sikte på stadens utmaningar och levererar en mängd olika tips och lösningar. Vår förhoppning är att den ska bidra till att sprida kunskap kring stadsutvecklingsfrågor och att ytterligare vidga den pågående diskussionen. Att frågorna nu får så stort utrymme är bra för det driver utvecklingen framåt, vilket är den enda riktningen för oss i urbaniseringens tidevarv.

Förortens förlorade möjligheter

I veckan har integrationsminister Erik Ullenhag tillfälligt flyttat ut sitt kontor från centrala Stockholm till förorten Rinkeby. Inget ont om symbolhandlingar. Det är nog så viktigt att politiken visar närvaro och intresse för landets förorter. Däremot gör en symbolhandling som denna ingenting åt de många grundläggande problem som existerar i de så kallade miljonprogramsområdena. Dessa uppfördes under senare delen av 60-och början av 70-talet för att komma tillrätta med bostadsbristen och förse den snabbt växande stadsbefolkningen med lägenheter. Lite cyniskt kan man säga att bostäderna byggdes i satellitsamhällen utanför städerna som nattförvaring av fabriksarbetare och deras familjer. Med den tidens ideal, som kännetecknas av funktionalitet, byggdes stora utbredda områden som motreaktion till den trånga stenstaden. Gång- och biltrafiken separerades med gångtunnlar, gångbroar, breda motorvägar och stora parkeringsplatser.

Men världen har förändrats, blivit global, digital och individualiserad. Samtidigt har vår förståelse för människors drivkrafter ökat. Idag vet vi att människor huvudsakligen har slutat att flytta till där jobben finns. Istället flyttar de till städer som kan erbjuda ett tryggt och attraktivt boende, spännande kontakter med andra människor och många olika möjligheter till utveckling och upplevelser. Därefter flyttar jobben efter människorna. Vi lever inte längre i ett industri- och produktionssamhälle. Istället är kunskap och kreativitet de främsta drivkrafterna för tillväxt. Vi har också lärt oss att just den typen av områden som med goda intentioner byggdes för snart 50 år sedan skapar otrygghet och avstånd mellan människor medan den myllrande, trånga stadsmiljön är just precis det som får oss att trivas.

Det är med dessa insikter som vi måste ta oss an de problem vi idag upplever i storstädernas förorter. Rent geografiskt ligger miljonprogramsområden som Rinkeby, Bergsjön och Rosengård i drömläge. Om kommuner som Kungsbacka, Lund och Västerås kan dra nytta av sitt storstadsnära läge måste såklart de områden som ligger betydligt närmare storstadens kärna också kunna göra det. Problemet är inte att det inte föds några kreativa och driftiga människor i de här områdena, för det gör det. Problemet är att de flyttar därifrån så fort de får chansen och att få väljer att flytta dit om de har andra alternativ. Anledningen är bristande attraktivitet. Redan innan dessa stadsdelar byggdes skrev urbanforskaren Jane Jacobs boken The Death and Life of Great American Cities och lade där grunden för dagens rådande teoribildning kring vad som gör en stad attraktiv. Bebyggelsen ska vara tät, ha många blandade funktioner som ger folkliv på gatorna stora delar av dygnet, kvarteren ska vara korta och ”slinkvänliga” utan tvingande barriärer och byggnaderna ska gärna vara av olika ålder, karaktär och skick.

Miljonprogramsområdena är med andra ord felkonstruerade på samtliga punkter. Samtidigt är de idag Sveriges mångkulturella smältdegel. Det mesta talar därför för att storstädernas förorter inte bara är en tickande social bomb. De kan också vara grogrund för framtidens idéer och kreativitet vilket vi inte har råd att slarva bort. Utanförskap är skadligt åt båda håll. Därför krävs en handlingsplan för miljonprogramsområdena som omfattar kraftig förtätning av bebyggelsen med en ökad variation av funktioner, att det lokala kultur- och folklivet får ta plats och vara delaktigt i utvecklingen samt insatser för att få igång det lokala företagandet. För att uppnå detta krävs målmedvetna och modiga politiker och det behövs långsiktiga, närvarande och ambitiösa fastighetsföretagare, såväl privata som kommunala, som är villiga att ta sig an uppgiften att gemensamt bygga om miljonprogrammen till städer. Först då kommer den nedåtgående spiralen på allvar att börja snurra åt andra hållet men då kommer det sannolikt att gå fort.