Utvecklingen uteblir om vi ältar detaljfrågor

Det finns egentligen inga särintressen när vi talar om stadsutveckling. Staden är till sin natur komplex och bygger på tusentals förutsättningar och företeelser.  Det finns däremot egenintressen. Vi måste förhålla oss till detta för att få en fungerande samverkan och i förlängningen en utveckling. Det vilar på allas ansvar att lyfta de övergripande frågorna med förvissningen att detta även på sikt löser detaljfrågorna. Vad betyder egentligen färgen på papperskorgar, antal blomsterurnor eller storlek på lastzoner, om inte staden i sin helhet är attraktiv? Det är endast i ett större sammanhang som den enskilda åtgärden får betydelse. Satt ur sitt sammanhang blir varje åtgärd lösryckt, tillfällig kosmetika.

Den gemensamma skärningen mellan allas intressen utgör den gemensamma målbilden. Det som faller utanför detta är egenintressen, dvs detalj som de olika aktörerna har att själva lösa. Men ofta vill man gärna skjuta över detaljfrågorna på samverkansorganisationen, kanske pga resurs- eller kompetensbrister. När egenintresse görs till allmänintresse beror detta avsaknaden av helhetstänkande och samarbetsförmåga.

Det är därför vi måste lyfta blicken och mer prata destinationsutveckling för att tydliggöra att alla berörs. Prestigelöshet och samarbetsvilja är viktigt eftersom vi måste inordna de traditionella intressena under ett större paraply. Ordet stadsutveckling börjar kännas för snävt, tycker jag. Fler kompetenser och branscher måste adderas. Vi har idag också insikten att stadsutveckling även inbegriper kultur och turism. Detta tillsammans med handel och restaurangnäring blir destinationsutveckling eller ”place branding”.

Konsten ligger alltså i att hålla isär på de olika intressena, att både särintresse och egenintresse först måste uppgå i allmänintresset för att kunna utvecklas.

Guld till Västerås

Bild: Västerås utsågs till Årets Stadskärna 2013 vid Svenska Stadskärnors årskonferens i Visby, 30 maj.

En politik för Sveriges städer

Jag deltog i veckan i ett nationellt idésamtal under rubriken ”Stadspolitiken kan drivas framåt”. Som arrangör stod Boverket och en diger skara från myndigheter och departement samt forskning och intresseorganisationer medverkade. Den övergripande frågan för dagen var hur en nationell stadspolitik skulle kunna bidra till att nå målen om långsiktigt hållbar utveckling. Hållbarhetsbegreppet är välanvänt och vida accepterat idag. Då handlar det om tre huvudsakliga aspekter: ekonomisk hållbarhet, ekologisk hållbarhet och social hållbarhet. De allra flesta anser att dessa förhållningssätt är framtidens modell för hur vi utvecklar våra städer. Men det finns också bromsklossar och problem som står i vägen för framgångsrik stadsutveckling. Hur dessa problem definieras och vilka lösningar man ser beror till stor del på vilket utgångsläge man har. Här kan det förstås skilja stort mellan ett departement och ett näringslivsintresse, men jag kan konstatera två saker som vi tycks vara överens om.

För det första så behövs en särskild politik för våra storstäder. Dessa växer i en sådan takt och har så stora utmaningar inom såväl infrastruktur som segregation och sociala klyftor att de kräver särskilda insatser. Men det behövs också en politik för våra små och mellanstora städer. Många av dem står inför en situation med bostadsbrist, eftersatta miljonprogramsområden, behov av att locka till sig rätt kompetens och tuff handelskonkurrens från externa etableringar. Det behövs därför en form av differentierad stadspolitik som möter olika behov på olika nivåer.

För det andra så behöver stadspolitiken vara tvärsektoriell. De frågor som på ett eller annat sätt rör städernas utveckling ligger idag på sju olika departement vilket gör förändringar av städernas förutsättningar oerhört tungrodda. Det behövs en överbryggande politisk funktion som ser till att stadsutvecklingsperspektivet finns med när besluten fattas. Många anser även att det saknas en tydlig mottagare på den politiska nivån för frågor som rör städernas förutsättningar. Detta innebär inte att stadspolitiken behöver utgöra ett eget politiskt departement eller befattas med en minister. Kanske är det bättre om den istället kan genomsyra samtliga politiska områden på tvären?

Under samtalets gång blev det tydligt att innan vi kan närma oss frågan om hur en stadspolitik bör utformas och vad den ska innehålla måste en rad andra frågor besvaras och vi har en lång väg att gå. Men stadspolitik är ett begrepp som kommer upp i allt fler sammanhang, inte minst eftersom utvecklingsarbetet i våra städer och stadskärnor blir allt mer aktivt. I takt med denna utveckling ökar också kraven på att den nationella politiken ska hänga med. Vi måste se och förstå samma problem, vi måste ha samstämmiga visioner och vi måste tala samma språk. Därför är det mycket positivt att Boverket känner ansvar och engagerar sig för att konkretisera vad en nationell stadspolitik bör innehålla. Vi på Fastighetsägarna kommer att följa, stödja och driva på denna process varje steg på vägen.