Kan vi börja prata stadsmoral?

I åtta år bodde jag i en bostadsrättsförening mitt emot en funkisbasar-länga på Kungsholmen i Stockholm. Till Icabutiken som huserade där smet jag ner och kompletteringshandlade till middagen medan grytorna stod på spisen och puttrade. Här gjorde min son sin snatteridebut som tvååring när han tog ett äpple (som jag gick tillbaks och betalade). Det var en sann lyx att bo mitt i stan, på tredje våningen, strax ovanför gatlamporna och ha en tvåvåningsbyggnad mitt över.

Basaren

För ca 10 år sedan gick SKB, som äger basarlängan, ut med budskapet att alla de som står i kö till deras lägenheter inte kunde räkna med att få någon bostad via dem. Tiden var inne för SKB att ta fram ett förslag om att riva befintligt hus och bygga ett nytt med många bostäder. Jag satt själv i vår bostadsförenings styrelse då. Förslag om att motsätta sig planerna på att bygga ett hus på 7-11 våningar mitt emot vårt kom såklart upp i styrelsen. Var jag emot bygget? Självklart inte. Styrelsen beslutade att den som var emot fick protestera på egen hand, inte genom hela bostadsrättsföreningen. Det ska erkännas att jag var glad att få ha bott med det öppna läget i så många år. Men städers lockelser är just dynamik och ständig utveckling. Aldrig att jag skulle sätta mina egna intressen framför en välkomnande och öppen attityd till fler grannar. Om några månader rivs basaren. Jag gillar funkis, men älskar städer som växer och lever.

Vi måste ta nimbyismen på allvar. Annars kommer vi sakta men säkert att släcka pulsen i våra städer. Fenomen som tidigare var relativt isolerat till det ägda boendet har nu även spridit sig till hyresgäster. Fortsätt läsa Kan vi börja prata stadsmoral?